Det där var nog den jobbigaste morgonen någonsin. Telefonintervju kl 9 utan någon aning om vad det handlade om. Shit. Alla de frågor man kan tänka sig inte alls vilja svara på kl 9 utan förberedelser. "Vad är ditt roll i ett lag?" "Hur skulle din chef beskriva dig?" "Vad är stress för dig och hur hanterar du det?" "Hur ser dina anhöriga på att du måste åka iväg med kort varsel?"
Sen avslutar hon med att hon behöver tre referenser, omgående, då ärendet har hög prioritet...eh? Vilket ärende? Jag ville dö lite många gånger om på väldigt kort tid. Borde ringa upp och fråga, "Vad var det där? Vad menade du med...allt?!"
Känslan jag haft i flera dagar kan bäst beskrivas av vad jag tror det känns att stå i ett flygplan precis innan man ska hoppa fallskärm. Nervös, rädd, förväntansfull, upprymd, ångest. Den är nu utbytt till ren förvirring med ett stänk skräck.
Sen avslutar hon med att hon behöver tre referenser, omgående, då ärendet har hög prioritet...eh? Vilket ärende? Jag ville dö lite många gånger om på väldigt kort tid. Borde ringa upp och fråga, "Vad var det där? Vad menade du med...allt?!"
Känslan jag haft i flera dagar kan bäst beskrivas av vad jag tror det känns att stå i ett flygplan precis innan man ska hoppa fallskärm. Nervös, rädd, förväntansfull, upprymd, ångest. Den är nu utbytt till ren förvirring med ett stänk skräck.