Det har väl gått ett halvår nu sen allt kaos började. Lite mer kanske. Jag har haft toppar och dalar, humörsvängningar som svajat från timme till timme, dag till dag och nu sista tiden kanske från vecka till vecka. Jag har på sistone klarat av en vecka i streck utan att det dalat och känt att "nu jävlar har det vänt!" för att sen vid minsta lilla motgång hamnat i en djup svacka, ett mörkt hål. Den galna berg-och-dalbanan som var jag i vintras/våras har blivit något lugnare, lite plattare men med längre och framför allt djupare dippar. Jag har haft tur att jag fått gå till min husläkare ofta på avstämningar och pratstunder, blivit sjukskriven för att orka med mig själv och jobbet samt fått tala med flera proffs, några bra och nån mindre bra. Jag har fått fantastiskt stöd från jobbet i det hela men det är nåt som uppenbarligen inte fungerat eftersom jag hamnar på noll så fort det djupdyker. Precis som det känns när det är toppen och all vänt känns det som när det dyker. Som att jag aldrig kommer ta mig upp igen, som att jag drunknar och inte kommer orka ta mig igenom det som känns som en kvävande mörk massa som omsluter en. Nåt har inte funkat och det låter så fjantigt, men som jag har kämpat. Jag kämpar att bryta tanke- och beteendemönster. Att stanna upp och försöka andas. Tränat motvilligt för att "det är bra". Lärt mig säga nej. Lärt mig se tecken på vändingarna. Och ändå hamnar jag här.
Idag var jag hos min husläkare för avstämning om min sjukskrivning. En simpel fråga om hur jag mår och det brister. Jag vet inte varför men hela min dag är en upprepning av detta scenario. Det slutade i alla fall med att jag nu får medicin. Det känns som att en tung jävla vikt släppt från mina axlar! Att med allt jobb jag gjort som inte funkat som jag hoppats, som inte fått upp mig dit jag vill, så kanske jag ändå kommer må bra, bli frisk från den här skiten. Jag kanske lyckas hitta tillbaka till mig själv! Jag kanske framför allt kan fokusera på allt annat som behöver redas ut i livet. Hitta en trygghet i mig själv, lyckas bo ensam för första gången, att klara av semestern som jag är så rädd för.
Jag tänker inte skämmas över att jag mår dåligt. Jag vägrar låtsas som att jag mår finfint när jag inte alls gör det. Jag vill inte behöva ljuga för folk. Jag bär alla mina känslor på utsidan, på gott och ont. Take it or leave it, jag förstår att det är otroligt påfrestande för folk i min närhet precis som att det är fullkomligt utmattande för mig själv. Jag är inte enkel och sprudlande hela tiden. Jag önskar att jag vore det. En levnadsglad, bubblande hög av positiv energi! En glädjespridare. Det vill väl vi alla vara men ibland är det inte så lätt att hitta dit. Men jag tänker fortfarande inte skämmas. Vi får hjälp med brutna ben, krassliga halsar, trasiga kroppsdelar utan att någon reagerar. Nu är mitt huvud och mitt hjärta lite trasiga och jag skäms inte. Det är inte mitt fel och jag kan inte hjälpa mina dåliga tankar och mina negativa spiraler. Jag vill inte tänka på att inte orka mer. Jag vet att det är och uppfattas som sjukt otacksamma tankar och det är inte tankar jag är stolt över men jag har dem för det. Och jag vet att jag inte är ensam. Och jag kan tycka det är jobbigt att prata om det och erkänna det men jag tror verkligen inte saker blir bättre av att vara tyst. Så jag skriver det här inlägget som jag säkert kommer ångra så fort nån har läst det...men så får det vara. Terapi i att skriva.
Jag vill hitta tillbaka till mig själv och jag hoppas så innerligt att jag kommer göra det nu men hjälp av alla som stöttar, både privat och proffs och framförallt den ytterligare pushen från medicinen. Nu är det slut med överdriven oro, panikångest och djupa dalar, jag välkomnar ett mer stabilt, avtrubbat känsloliv! Håll tummarna.
