insikt

Solen skiner och jag sitter på kontoret och försöker fokusera. Det är rätt tomt här och min rygg gör ont (quelle surprise). Rätt less på det här faktiskt, är det inte knät är det ryggen, är det inte ryggen är det nåt annat - i morse haltade jag hela vägen till jobbet för jag hade ont i foten!? Sen försvann det när jag kom fram. Sjukt ointressant dock. 

Helgen har varit som en helg ska vara. Lite sol, lite grilla, lite hänga, lite slappa i soffan. Hade tänkt ta tag i mitt liv och städa, träna och äta nyttigt. Känns rätt tjatigt för inte gjorde jag det. Men skit samma. Kanske handlar det om att släppa alla "måsten" och bara acceptera att man gör det. 

Kollade klart på första säsongen av "Orange is the new black" igår. I nåt av avsnittet säger nån Adventure is just hardship with an inflated sense of self. Det fastnade hos mig. Kändes rätt träffande. Jag vet inte riktigt varför men min jakt på nya äventyr, även om de är jobbiga, känns rätt själviska. Jag är ute efter nåt att ta mig bort från den "tråkiga vardagen" för att få mig att tillfälligt känna mig lite modig och häftig. Att få göra nåt som inte alla får. Eller vill. Jag vet inte var det kommer ifrån, kanske är det just för att jag är en sån mes, att jag är rädd för allt. Kanske är det för att jag bara vill känna att jag vågar, för min egen skull, eller är det för att jag vill vara annorlunda och speciell utåt? Jag vet inte ens själv. Men vad ger det mig i längden? Förutom allt det positiva (erfarenhet, chansen att göra nåt som kanske gör lite skillnad, personal growth) kanske det bara är själviskt. Och dumt? Jag vet inte. Orden kändes i alla fall ganska passande. Nu svamlar jag. Skitsamma. Självklart sitter jag här och längtar mig ut på äventyr men det kanske inte är så fel att vara hemma och försöka lista ut hur jag ska må bra innan jag ger mig ut på nya uppdrag igen.

en dryg månad på jobbet

Och det känns ju väldans bra! Jag har verkligen haft tur att landa det här jobbet. Drömjobb i Sverige?

 

Jag har riktigt trevliga kollegor på båda kontoren, jag trivs med mina arbetsuppgifter och jag börjar lära mig alla namn nästan. Nästan. ;)

 

Jag har hunnit med Kongo-återträffen och hunnit med att bli lite deppad efter den. Jag vill ut igen! Jag saknar insatslivet men är nöjd att vara hemma och vill ju inte åka från nya jobbet, så det känns lite kluvet. Jag vet att de flesta insatser bleknar i jämförelse med Libyen och Kongo. Jag hade otrolig tur med allt och nästa insats kanske blir hemsk, vem vet?

 

Diek har hunnit tillbaka till WS och "checkat ut" och lämnat den insatsen. Han sitter förhoppningsvis kvar i Syrien så pass länge att jag hinner åka ut och jobba med honom igen. Han lär inte jobba så många år till och jag ska göra allt jag kan för att få chansen att åka på insats med honom igen.

 

Oktober gör mig allmänt nere och smådeppig så jag ska försöka hålla modet uppe med att planera in roliga saker. Bootcamp två dagar i veckan med Anna, vill försöka komma igång med klättring samt att ha den bästa umgängeskrets i universum hjälper mot post-mission stress och höstrusk.

 

Jag har som alltid en ambition att skriva här men någonting med hemma-livet känns så platt och tomt att det inte alltid finns något av värde att säga. Jag är inte så rolig och vem vill läsa höstdepp?

hemma igen

Ja, hemma sen en dryg vecka och allt är väl bra och jätte konstigt. Går inte att förklara. Jag har typ glömt bloggen men jag tror jag ska sitta i veckan och rensa tankarna här, iaf för min egen skull. Skönt att inte vara i Kongo, men väldigt konstigt att inte vara där. Jag återkommer med tankar. Och insikter. 

Okej, nu ska jag ta tag i det här igen

Ta tag i att skriva. Lägga ner några minuters energi i veckan i alla fall. För min skull.

Jag har börjat på Stockholm Vatten igen, inte mycket nytt att komma tillbaka. Det är skönt med eget kontor, med flextid och nära hem. Jag har äntligen, efter drygt två månader, kommit tillbaka till mitt liv. Hemmalivet.

Har lagt ner energi på att fixa till hemmabiten så det inte ser ut som en soptipp. För att inte gå sönder i kroppen efter min dåliga livsstil i öknen har jag börjat röra på mig. Det resulterade i en dags sjukskrivning förra veckan då min rygg inte tillät mig stiga ur sängen.

Svåraste utmaningen är nog att äta bra. Jag har börjat räkna kalorier, något som jag som tonåring lovade mig själv att aldrig göra. Det är lättare än jag trodde men jag får i mig för lite (!) mat. Ska fokusera på att äta mer men bra. Jag äter massor med gott, skippar sockret och pastan, men jag har absolut inga problem att byta ut det mot tonfiskfilé och sallad och gott!

Jag saknar fortfarande Sahara. Har kontakt med många och om de inte alla ljuger så är jag saknad. Det känns bra och gör det svårt. Men, ja, med tiden blir allt lite lättare och det jag egentligen borde spendera min tid på nu är att oroa mig över "efter augusti"...men jag tar det sen. Har faktiskt sökt lite jobb (jag inte kommer få).