a little piece of hell

Nej, kanske en överdrift. Inte riktigt så illa.

Jag antar att ångest är en del av livet, det lär väl säkert vara en av de vanligaste känslorna det är bara det att ingen riktigt pratar om det. Jag har ju svårt att hålla tyst om nåt, så jag pratar mer än gärna om min ångest. Känns bättre att få ut den tror jag.

När jag bodde här hade jag, på grund av all världens anledningar, en sån fruktansvärd ångest. Hela tiden. Det räckte med tio sekunder hemma efter jobbet och jag kände mig helt körd.

Nu har jag haft ångest hemma för jag typ saknat Laayoune och vet att jag aldrig kan få tillbaka det livet jag hade här. Och jag vill ju inte det egentligen heller. Att komma hit nu skapar en tredje ångest, en blandning av de två första Laayoune-relaterade ångestarna. (Nytt ord?)

Det har varit om något nyttigt att komma hit. Jävligt att Borys och Tania inte varit här, men det har varit bra på så sätt att jag kan få leva ut min ångest och sen förhoppnigsvis aldrig mer behöva hantera all den här Laayoune-ångesten. I won't be looking back när jag åker hem den här gången. Done, finished, closure.

Hoppas jag. Sen är ju verkligheten lite mer komplicerad än så.

Laayoune

Det är varmt och blåsigt som sjutton. Man kommer in efter att ha varit ute med ett lager av sand på ansiktet. Det börjar bli varmare och varmare, september är kanske deras varmaste månad. Ingenting jämfört med förra året när jag kom men ändå varmt.

Igår spenderade vi dagen på stranden. Jag brände mig mer än kanske någonsin. Min rygg och mina ben gör galet ont idag men så går det när man är dum.

Igår på kvällen firade vi Dennis födelsedag hemma hos Roland och Awatif. Vi kanske var ca 10 pers. Kvällen gick som väntat med offensive songs och fantastiskt sjukt roliga historier. När jag skulle få skjuts hem fick jag och det nyaste tillskottet till Minurso istället skjuts hem till Mike och hans nya lägenhet. Efterfesten kanske inte var roligast i världen då Mike deckade 20 minuter efter vi kom innanför dörren. Jag och Sib satt upp till halv fyra och pratade innan vi hällde vatten på Mike för att väcka honom, snodde hans bilnycklar och sen åkte hem.

Söndagar i Laayoune var alltid hemska men idag är min sista söndag i Laayoune ever (inshallah)! Imorgon kommer Navid tillbaka och sen är det bara några dagar kvar...

Jag har inte mkt mer att säga än att det är så obeskrivligt skönt att inte behöva stanna kvar här i ett år. Eller en månad. Laayoune utan Borys och Tania är fanimej hemskt.

det är med blandade känslor

som jag nu åter är nere i Laayoune.

Jag åkte ner via Las Palmas och landade här vid lunchtid idag. Det är konstigt. Tiden har stått stilla och allt är som det brukar. Men min plats är borta. Jag hälsar på allas förvånade "Emma?!" med kramar och leenden och tycker det är kul att få träffa folk igen.

Innan jag åkte ner men efter biljettbokningen fick jag besked av Borys att han inte skulle vara här, han åkte förra veckan till Libyen på krisinsats. Idag fick jag besked av Tania som jag ska bo hos att även hon åker till Libyen, imorgon. Det känns kul för dom men tar verkligen bort mycket från min resa. Inte heller Diek är här, han är på semester i Sydafrika. Jag får fortfarande bo hos Tania, jag har ju folk här nere att umgås med, och Carmen och Navid kommer båda nästa vecka tillbaka efter semester. Samtidigt vet jag inte om det är kul att bo ensam hos T och spendera dagarna själv när alla jobbar i hopp om att få luncha med folk samt umgås på kvällarna. Jag vet att Gine är väldigt upptagen av studier och att hoppas på att Mike ska ha tid eller lust är som att hoppas på att vinna på Triss. Men, ja, plötsligt så händer det.

Ska jag boka om min biljett hem, förlora massa pengar men slippa ökenångest på min (galet valda) semester? På ett sätt är det är ju ett bra att komma hem efter en helvetesvecka i Laayoune med en säkerhet att jag inte kommer sakna det eller vilja återvända.

Ja, det är många blandade känslor. Mina närmsta är inte här och de som är kvar kanske inte är så pepp på att underhålla mig. Jag kommer ju ihåg fredagsångesten så väl, ångesten inför en hel helg ensam...

Alternativt kan jag ju ta mig till Las Palmas på solsemester, men då måste jag ju betala boende en vecka. Känns också jäkligt ovärt när jag nog är den sämsta på att semestra ensam. Skulle vara bra träning, men efter 8 månader i Laayoune vill jag inte ha ensamträning mer.

Det är nog bra att jag kom hit hur som helst, det känns ju inte hemskt egentligen. Jag hinner plugga körkortsteori, jag hinner ju catch up med fina bekanta. Men, är det värt det? Jag har ju lite ångest efter nästa ensamma övernattning i Las Palmas, hur blir en hel vecka här?

Det hjälper inte att jag knarkar ca 10 smärtstillande per dag för att bara kunna må bra nog att andas utan smärta (vilket ändå aldrig hjälper på nätterna då jag håller mig sömnlös) och inte mår helt hundra. I kroppen. Kommer jag må hundra i huvudet efter det här?

Det skulle bli min "closure"-trip, ett återbesök för att få klart hur det egentligen är här och komma på att jag egentligen inte saknar det...hade bara andra förhoppningar om hur det hela skulle go down typ.

Men, vad är livet om inte fullt av överraskningar. Kul för Libyen i alla fall. Där får de Tania och Borys.

Om något lär ju bloggen bli uppdaterad för en gångs skull!