nu jävlar kör vi

Igen.

Jag undrar hur många gånger under en livsstid man ska börja sitt "nya liv"? Jag har för övrigt börjat mitt nya liv 3 gånger bara i år. Det är bra jobbat med tanke på att det har gått typ 3,5 vecka. Förra året tror jag att jag hade lite mer verklighetsanknytning så jag lurade inte mig själv lika mycket. Det blev nog bara en eller två nystarter 2012. Under 2011 lyckades jag ju verkligen bra med nya livet, tyvärr sket det sig i Kongo. Men som sagt, nu jävlar! 

Ingen brist på motivation då jag har galna idéer som att springa Stockholm halvmaraton i september. Tanken på att göra det för ett par år sedan hade varit lika intressant för mig som att hoppa från Kaknästorget utan säkerhetslina. Jag är fortfarande inte helt säker på varför jag tror det kommer vara kul eller rättare sagt, varför jag ens tror att jag kommer lyckas? I dagsläget är 5km en pina och allt utöver det är en pina och oändligt tråkigt. Nej, hela den här nyhittade hurtigheten som hör ihop med nya livet försök tre år 2013 gör mig lite illamående, det är nog som de flesta sagt till mig - nya jobbet förstör mig. Alla här är så duktiga och hurtiga och vältränade att jag känner mig direkt otillräcklig. På tal om det är det strax dags för bandy här på kontoret! 

Glad fredag och för att fortsätta på den äckligt positiva linjen - är det inte gudomligt vackert i Stockholm? Bilden är från promenaden till jobbet i morse.

Januari

Så var det 2013. Den gråa julen gjorde mig deppig men det nya, soliga, kalla vädret gör mig ganska glad. Sen att Stockholm är så vackert att jag blir kär på nytt varje dag bidrar ju till den lyckan. Jobbet går bra, 5 månader in så har jag ju koll på vilka alla i projektet är (alla ÄR en överdrift, men ni fattar) och trivs riktigt bra. 

Två spännande icke-opportunities, som kanske hade kunnat bli något om det varit andra omständigheter kring allt, har gjort mig sugen på insats. Även det som känns läskigt känns spännande. Jag hoppas och vill nästan säga att jag räknar med att 2013 ska bli ett bra år, ett spännande år, ett år jag tamejfan ska minnas. 

Om några veckor fyller jag 30, nåt som jag otippat (eller?) nog har grav ångest över. Inte TRETTIO kanske, men att lämna hela twentysomething. Det är ju en identitetsgrej. Inga hus, inga barn, inget körkort..och fylla trettio. Jag är ju där jag vill vara och ett vuxenpoäng är att jag börjar pensionsspara, men hela stressen som tillkommer när man passerar strecket. Man borde så mycket. Tänk om man inte vill eller ännu värre, bara inte vet?? Nej, ska nog dumpa den här åldersångesten och göra 30 till det bästa året hittills.