Ja, det är inte ofta och det är inte så spännande, men idag måste jag skriva av mig.
Sitter på jobbet i mörker (ute för det är december och klockan är ju faktiskt strax efter 14 och inne för lamporna märker inte att jag sitter här i min ensamhet och släcks hela jävla tiden).
Jag brukar ju verkligen inte ha någonting att skriva när jag är hemma i Sverige. Och det kanske jag inte har nu heller i och för sig. Den senaste tiden har gått åt till att rehaba min höft som drog på sig trokanterit här under sommaren. Att vara helt skadefri är inte riktigt min grej har jag märkt. Under hösten har jag satsat mer på styrketräning och nu på slutet CrossFit som måste vara det roligaste jag gjort. Helvete vad skoj det är!! Kör BootCamp 3 morgnar i veckan och märker ju hur både kroppen förändrar till utseendet och att jag blir starkare. Det är rätt grymt. Målet nu är ett skadefritt 2015, några små delmål samt att springa halvmaran på under timmen.
Här hemma går jag mest runt och skäms över det som händer i riksdagen, skäms över att Sverige har ett rasistparti som stöds av alldeles för många människor. Att vi är ett sånt land nu. Det är pinsamt och med tanke på hur det ser ut i dagsläget i världen borde vi absolut inte ta nåt för givet, vara sjukt tacksamma över det vi har och till största möjlighet dela med oss av det vi kan. Jag blir så förbannad när jag tänker på det jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag hoppas den dagen aldrig kommer, men om den gör det och vi måste söka oss till andra länder för att få hjälp, mat, hem och vård, att alla jävla idioter som röstar på SD inser vilka själslösa idioter de är.
Det är så otroligt mycket som skrämmer mig i världen idag, terrorister och krig, inskränkta personer och ett politiskt kaos. Men det som skrämmer mig mest, jag antar det som ligger till grund för det mesta av allt skit i världen är hatet. Hatet skrämmer mig. För några dagar sen skcikade jag en intresseanmälan till MSB för en tjänst i nordvästra Irak. Det tycker jag är skitläskigt. Jag vet inte om jag vill, vågar eller kommer åka om jag skulle få chansen. En del av mig tror och hoppas att nån annan kommer få det (det lär finns en drös med folk som har längre erfarenhet än vad jag har som får chansen före mig) så slipper jag ta ett beslut. En annan del dras till det och känner nån form av längtan bort till kaoset och det läskiga. Att på nåt litet obetydligt sätt försöka bidra på nåt sätt till att hjälpa folk som utsätts för det här hatet på ett mycket mer aggressivt sätt än jag själv. Att få uppleva det som händer, att få vara en del av det, att få vara så privilegierad att förvärva kunskaper och erfarenheter de flesta inte får. En annan del tänker att det är en riktigt bra merit att ha i framtiden. Jag är kluven, nervös och lite förväntansfull. Jag tror inte jag blir utvald att jobba i Irak. Men vilken grej det vore!
Ja, vi får väl se om det blir några fler inlägg. Allt beror väl på vad som händer. Men nu fick jag i alla fall skriva av mig lite och osammanhängande.
