Jag har haft tur

De flesta chefer jag haft de senaste åren har varit väldigt bra ledartyper, folk med vett och som man kunnat prata med. 

Min chef idag är ännu bättre. Så smart, så fantastiskt snäll och hjälpsam, förstående och uppskattande. Jag vill klona honom och ge bort honom i present. Alla skulle må bättre med lite Gabbe i livet. Jag har sån tur att jag har honom som chef!! 

höjden av lathet

Att man aldrig ska orka dra ut hyllan i diskmaskin för att ställa in sitt glas/sin tallrik, nä, hellre krypa in med halva överkroppen och huvudet för att lyckas. 

En annorlunda roadtrip

Eller så annorlunda var den inte. Dock var den rätt händelserik. Jag och Cissi begav oss ut på äventyr med packad bil och hund, med sikten inställd på Eksjö. Vi kom fram med ett lappat däck efter en punka utanför Boxholm. Snälla män på landet som kan det där med bilar och däck hjälpte oss vidare hur snabbt som helst. 

På vägen hem exploderade hela avgassystemet på E4:an. Så nu har man varit med om en bärgning. Lite spännande. Dock besökte vi för få loppisar och badade inte ens en gång på vägen, men jag skyller på det kassa småländska vädret. 

Knät är trasigt fortfarande, har inte hört nåt mer och vet inte vad som händer. Gissar på att det i alla fall inte bli operation innan sommaren ;) Hoppas på första veckan i september, men bara tokiga spekulationer från min sida. 

Sommaren är här och solen skiner när den har lust. Jobbet är lite lugnare än vad jag själv skulle vilja men jag håller mig sysselsatt med att drömma om nya insatser, insikten av att de inte kommer bli några på ett tag och genom att försöka ta tag i mitt välmående. Det här med träning och skit har ju legat lite på is pga min depp över det trasiga knät. Försöker ta tag i saker för att det är ju bara jag som mår sämre av att inte göra det. 

Annars har jag verkligen ingenting spännande eller av värde att skriva. Livet flyger ju förbi, alla dagar rörs ihop till en lång grå oidentifierbar massa....sjukt upphetsande det här med livet.

Det här knät

Ja, det händer inte mycket. Jag har insett att det inte håller att gå runt och äta skit och inte träna. Inte om det ska fortsätta i flera månader till. 

Nu är jag säker på att operation tidigast blir september. Så nu är det väl bara att bita ihop och träna som fan tills dess. Bygga muskler men framför alt gå ner all "korsbandsvikt" jag lyckats gå upp. 

Är på väg hem nu från sista rehaben för i sommar, hoppas verkligen min motivation håller i sig i mer än en vecka. Men jag vet ju hur jag är. Allt eller inget. Mest inget. Men ingen annan gör jobbet åt mig. Och jag ska springa halvmara nästa år. Jag har ett mål. 

Uneasy

Går omkring och är nervös, rastlös och stressad. Och kan inte lista ut varför. Kanske är det för att våren är här. Eller för det fram tills nu varit en hemsk vinter. Eller för att jag ska operera mig. Eller ja. Jag vet inte. :/

Byter inriktning

På innehållet här. Jag vet inte om det kommer intressera någon men sen mitt korsband gick av har jag spenderat väldigt mkt tid på att läsa om andras historier. Jag tror jag både för min egen skull, men också om det kan ge nåt för nån annan, ska skriva om hur det här kommer gå.

Jag har fått ja till operation men vet inte när den är ännu. Troligtvis inom 12v men hoppas på att det blir relativt snart. Är nervös men glad för jag är så trött på att ha det som det är nu.

Även om det kommer kräva jobb och tid måste jag komma ihåg att om ett år kommer förhoppningsvis allt vara värt det.

Så. Nu får jag också be om ursäkt för det kommande tråkiga innehållet för de som läser här ibland och inte alls bryr sig om mitt korsband :)

det här med att vänta

Jag är så rastlös och irriterad och deppig idag. Ja, det stavas nog PMS. Som en tjatig papegoja är mitt knä typ allt jag tänker på. Kommer jag få operera, vill jag, hur lång tid måste jag vänta, när kan jag springa, osv. Det maler i huvudet. Jag vill inte operera, det är ju på tok för läskigt. Men jag VILL ju operera för jag kan inte hålla på att vara så här rädd för att röra mig. Blir tokig!! 

Nästa vecka åker jag ner till Gbg på konferens om digitalt kulturarv. Två dagar med föreläsning och försök från mitt håll att nätverka. Skulle åkt med jobbfavvo men han kan inte så nu slängs jag ut ur min comfort zone ensam. Vad kan jag komma med? Ingen aning. Eller ingenting är väl svaret, men jag får väl träna på att låtsas kunna skit. Får i alla fall träffa Charlotte igen! Inte setts sen GIS-plugg. Sjukt länge sen. 

Nej, nu kanske jag borde sova bort den här skitdagen och komma en dag närmre knäbeslut. Fan. Panik. Jävlabajsknä. Och ont har jag. Inte så jag tänker på det, har vant mig nu, men ont ont hela tiden. Ibland ONT ont. Ibland ont. 

Korsband suger.