drömmar

Jag drömmer otroligt mycket när jag sover. Långa, många och konstiga drömmar. Jag har tidigare haft perioder med mardrömmar varje natt men det är inte fallet nu. Nu är de inte läskiga utan mer knäppa och oroliga, kanske lite obehagliga. Jag vaknar trött och har svårt att gå upp och det känns som att de är alla dom här drömmarna. Känns inte som att min hjärna får vila. Sjukt jobbigt är det, och jag som brukar tycka om att drömma. 

Jag hoppas i alla fall på att den här dagen blir lite mindre kass än igår. Det är så nedslående när knät beter sig så fuckat som igår. Jag kanske borde ta det som motivation och träna ännu mer för att det ska bli bättre, men det är svårt. Jag är inte där. Jag är fortfarande i "tycka synd om mig"-fasen. Mindre än i våras, men en dag som igår tycker jag ordentligt synd om mig själv. Sjukt oproduktivt. Men så är det. 

Nu skiner solen (något bättre än det ihållande mörka regnet igår) och efter jobbet idag ska det bli picknick i Rålis, med kollegor och annat bra folk. Kanske kan bli kul. Jag får fake a smile tills det blir kul om inte annat.

Dagens djur är fossan, sjukt söt är den och något scary...

  

Blir så arg jag vill gråta

Jag orkar inte med skitfanhelvetesknät mer. Kan inte ens springa långsamt i en minut utan att det gör kukont. Jag orkar inte!!! Jag orkar inte ha sån lång väg framför mig tills jag blir bra. Jag orkar inte motiveras av att jag kan styrketräna. Eller gå. Jag vill springa och det nu. Jag vill sluta vara en lat tjockpropp men jag har noll motivation och jag vill bara inte. 

Faaaaan!! Jag blir så jävla ledsen. 

jo nu saknar jag

Var är alla äventyr?? 

 

älskar sommarregn

Jag tycker det är skönt när det regnar på sommaren (speciellt kanske när man är ledig) och alla "måsten" om att vara ute i solen försvinner. Idag är jag inte ledig, sitter på kontoret och är helt ensam på min sida av huset. Det är tyst, för tyst, och grått. Lite kallt till och med. Jag blir nästan mer deppig av regnet idag än lättad. Eller så är det deppen som bara förhöjs av vädret, jag vet inte. 

Jag känner mig omotiverad och rastlös. Sitter med jobb som aldrig tar slut, men inte kräver så fruktansvärt mycket fokus heller. På gott och ont. Kan lyssna på sommarprat eller P3 dokumentär samtidigt. Vet inte riktigt om det hjälper. Fortfarande rastlös. Och deppig. Och ensam. Jag vet inte vad jag vill göra "istället" heller. Vill inte häcka hemma, där finns massor med måsten. Inte så suger på landet. Eller att fly fältet till nåt varmare ställe med bomber och minor. Inte så sugen på nåt. Inte ens glass. Jag saknar inte ens idag. Och jag som alltid saknar nån eller nåt...suuuuuuck. Nu skulle psykologen säkert rekommendera nåt gott att äta för att få upp humöret (bästa tipset ever iofs) men då får man ångest för den växande korsbandsfetman jag så hårt arbetar på. Den är inte heller upplyftande (rätt betungande istället, ha ha...). 

Nä. Idag är inte världens bästa dag. Men. Kan i alla fall dela med mig av mitt nya favvodjur - meet the margay! 

Jag har haft tur

De flesta chefer jag haft de senaste åren har varit väldigt bra ledartyper, folk med vett och som man kunnat prata med. 

Min chef idag är ännu bättre. Så smart, så fantastiskt snäll och hjälpsam, förstående och uppskattande. Jag vill klona honom och ge bort honom i present. Alla skulle må bättre med lite Gabbe i livet. Jag har sån tur att jag har honom som chef!! 

höjden av lathet

Att man aldrig ska orka dra ut hyllan i diskmaskin för att ställa in sitt glas/sin tallrik, nä, hellre krypa in med halva överkroppen och huvudet för att lyckas. 

En annorlunda roadtrip

Eller så annorlunda var den inte. Dock var den rätt händelserik. Jag och Cissi begav oss ut på äventyr med packad bil och hund, med sikten inställd på Eksjö. Vi kom fram med ett lappat däck efter en punka utanför Boxholm. Snälla män på landet som kan det där med bilar och däck hjälpte oss vidare hur snabbt som helst. 

På vägen hem exploderade hela avgassystemet på E4:an. Så nu har man varit med om en bärgning. Lite spännande. Dock besökte vi för få loppisar och badade inte ens en gång på vägen, men jag skyller på det kassa småländska vädret. 

Knät är trasigt fortfarande, har inte hört nåt mer och vet inte vad som händer. Gissar på att det i alla fall inte bli operation innan sommaren ;) Hoppas på första veckan i september, men bara tokiga spekulationer från min sida. 

Sommaren är här och solen skiner när den har lust. Jobbet är lite lugnare än vad jag själv skulle vilja men jag håller mig sysselsatt med att drömma om nya insatser, insikten av att de inte kommer bli några på ett tag och genom att försöka ta tag i mitt välmående. Det här med träning och skit har ju legat lite på is pga min depp över det trasiga knät. Försöker ta tag i saker för att det är ju bara jag som mår sämre av att inte göra det. 

Annars har jag verkligen ingenting spännande eller av värde att skriva. Livet flyger ju förbi, alla dagar rörs ihop till en lång grå oidentifierbar massa....sjukt upphetsande det här med livet.