Blir så arg jag vill gråta

Jag orkar inte med skitfanhelvetesknät mer. Kan inte ens springa långsamt i en minut utan att det gör kukont. Jag orkar inte!!! Jag orkar inte ha sån lång väg framför mig tills jag blir bra. Jag orkar inte motiveras av att jag kan styrketräna. Eller gå. Jag vill springa och det nu. Jag vill sluta vara en lat tjockpropp men jag har noll motivation och jag vill bara inte. 

Faaaaan!! Jag blir så jävla ledsen. 

jo nu saknar jag

Var är alla äventyr?? 

 

älskar sommarregn

Jag tycker det är skönt när det regnar på sommaren (speciellt kanske när man är ledig) och alla "måsten" om att vara ute i solen försvinner. Idag är jag inte ledig, sitter på kontoret och är helt ensam på min sida av huset. Det är tyst, för tyst, och grått. Lite kallt till och med. Jag blir nästan mer deppig av regnet idag än lättad. Eller så är det deppen som bara förhöjs av vädret, jag vet inte. 

Jag känner mig omotiverad och rastlös. Sitter med jobb som aldrig tar slut, men inte kräver så fruktansvärt mycket fokus heller. På gott och ont. Kan lyssna på sommarprat eller P3 dokumentär samtidigt. Vet inte riktigt om det hjälper. Fortfarande rastlös. Och deppig. Och ensam. Jag vet inte vad jag vill göra "istället" heller. Vill inte häcka hemma, där finns massor med måsten. Inte så suger på landet. Eller att fly fältet till nåt varmare ställe med bomber och minor. Inte så sugen på nåt. Inte ens glass. Jag saknar inte ens idag. Och jag som alltid saknar nån eller nåt...suuuuuuck. Nu skulle psykologen säkert rekommendera nåt gott att äta för att få upp humöret (bästa tipset ever iofs) men då får man ångest för den växande korsbandsfetman jag så hårt arbetar på. Den är inte heller upplyftande (rätt betungande istället, ha ha...). 

Nä. Idag är inte världens bästa dag. Men. Kan i alla fall dela med mig av mitt nya favvodjur - meet the margay! 

Jag har haft tur

De flesta chefer jag haft de senaste åren har varit väldigt bra ledartyper, folk med vett och som man kunnat prata med. 

Min chef idag är ännu bättre. Så smart, så fantastiskt snäll och hjälpsam, förstående och uppskattande. Jag vill klona honom och ge bort honom i present. Alla skulle må bättre med lite Gabbe i livet. Jag har sån tur att jag har honom som chef!! 

höjden av lathet

Att man aldrig ska orka dra ut hyllan i diskmaskin för att ställa in sitt glas/sin tallrik, nä, hellre krypa in med halva överkroppen och huvudet för att lyckas. 

En annorlunda roadtrip

Eller så annorlunda var den inte. Dock var den rätt händelserik. Jag och Cissi begav oss ut på äventyr med packad bil och hund, med sikten inställd på Eksjö. Vi kom fram med ett lappat däck efter en punka utanför Boxholm. Snälla män på landet som kan det där med bilar och däck hjälpte oss vidare hur snabbt som helst. 

På vägen hem exploderade hela avgassystemet på E4:an. Så nu har man varit med om en bärgning. Lite spännande. Dock besökte vi för få loppisar och badade inte ens en gång på vägen, men jag skyller på det kassa småländska vädret. 

Knät är trasigt fortfarande, har inte hört nåt mer och vet inte vad som händer. Gissar på att det i alla fall inte bli operation innan sommaren ;) Hoppas på första veckan i september, men bara tokiga spekulationer från min sida. 

Sommaren är här och solen skiner när den har lust. Jobbet är lite lugnare än vad jag själv skulle vilja men jag håller mig sysselsatt med att drömma om nya insatser, insikten av att de inte kommer bli några på ett tag och genom att försöka ta tag i mitt välmående. Det här med träning och skit har ju legat lite på is pga min depp över det trasiga knät. Försöker ta tag i saker för att det är ju bara jag som mår sämre av att inte göra det. 

Annars har jag verkligen ingenting spännande eller av värde att skriva. Livet flyger ju förbi, alla dagar rörs ihop till en lång grå oidentifierbar massa....sjukt upphetsande det här med livet.

Det här knät

Ja, det händer inte mycket. Jag har insett att det inte håller att gå runt och äta skit och inte träna. Inte om det ska fortsätta i flera månader till. 

Nu är jag säker på att operation tidigast blir september. Så nu är det väl bara att bita ihop och träna som fan tills dess. Bygga muskler men framför alt gå ner all "korsbandsvikt" jag lyckats gå upp. 

Är på väg hem nu från sista rehaben för i sommar, hoppas verkligen min motivation håller i sig i mer än en vecka. Men jag vet ju hur jag är. Allt eller inget. Mest inget. Men ingen annan gör jobbet åt mig. Och jag ska springa halvmara nästa år. Jag har ett mål.