Jag skulle verkligen behöva en livs-PT. Någon som blev sur på mig när jag inte gör det jag ska. Vilket är hela tiden. Någon som jag gillar, ser upp till och har repsekt för. Någon jag inte vill ska vara sur på mig. Någon som skriker på mig massor. På gymmet, hemma i soffan, på jobbet. En jävla motivator.
Jag behöver ingen som hjälper mig lista ut vad jag ska göra, jag vet precis vad som håller mig vaken om nätterna. Det börjar på stort D. Hemska hemska uppsats. I flera år av mitt liv har jag haft uppsatsångest, och den här är inte på något sätt värst, men det känns ju väldigt trist att behöva ha konstant ångest över något som nästan bara ligger på mig själv. Ikväll. Då ska jag (för hundaelfte gången) bli av med ångesten. Igen.
Jag ska även sätta stopp för min handledare som, pensionerad som han är, har alldeles för mycket idéer om vad MER jag kan göra. Ingen förståelse för hur sen den är, hur för lång den är, och vad den egentligen handlar om.
Suck.
Ikväll, då jäääävlar kommer jag bli av med den. Igen. Jag ska, till Bali-resan, inte bära med mig någon som helst ångest över någonting. Undrar hur det känns?
No comments:
Post a Comment