(Skrivet igår på kontoret)
Sitter här nere nu på mitt nya kontor. Jag huserar på andra våningen i en barack-byggnad :) Jag har hälsat på en hel del ansikten, inte uppfattat många namn, och ska få gå på otaliga genomgångar och briefingar om hela MINURSOs arbete. Väntar på mitt FN-leg och mailadress, sen ska jag runt till alla olika sektioner här och lära mig allt. Vi kan ju snacka overwhelming.
Jag hade en bra resa (jag kom fram) men jobbig. Mycket turbulens, både på flyget och inombords. Jag reste i ungefär 13h och resan var ju som sagt inte helt smooth. Inflygning till Laayoune var dock något helt galet. Det är svårt att veta hur högt uppe man är när man ser ner på sanddyner och inte vet hur stora sanddyner är! Man kunde varit 30 meter eller 300 eller 1500 meter upp...Vi flög över Laayoune mot kusten och vände tillbaka. Att se Atlanten breda ut sig i slutet på öknen var obeskrivligt vackert. Jag önskar jag hade fotat, men genom ett skitigt fönster hade det ändå inte varit jämförbart med verkligheten. Väl på flygplatsen stod många FN-flyg och någon FN-helikopter på flygfältet. Allt blev väldigt påtagligt i det ögonblicket.
När jag kom fram fick jag stå alldeles för länge i en passkontroll för att sen få reda på att min väska inte kommit fram. Det är jättekul att sitta i gårdagens reskläder sin första dag på nytt jobb. Blev väl mött av min chef på flygplatsen, som efter vi anmält väskan gav mig en rundtur i sin stora FN-bil av Laayoune samt hjälpte mig till mitt hotell.
Kan väl inte påstå att jag är coolast i stan för tillfället, smått uppriven och hispig är en underdrift. Jag vet inte riktigt hur eller vad jag känner och det kommer nog ta sin lilla tid att komma in i allt. Både i boende, hitta runt i stan utan bil och ensam, veta var man fixar mat och annat, att känna sig säker på sig själv. Och detta är ju allt exklusive språksvårigheter. Och arbetet. Där är jag fortfarande lite små-osäker på vad jag skall göra, men det kommer väl fram så småningom. Jag vet inte heller hur ofta eller hur länge jag kommer resa runt i landet. "Så snart som möjligt" är inte lätt att tolka. Allt känns fortfarande ganska jobbigt och att folk tycker jag är modig som åker hjälper inte i dagsläget. Känner mig otroligt icke-modig. Att vara ensam har hittills inte varit min starka sida. Men man klarar nog mer än man tror...jag får i alla fall hoppas på det.
Jag kommer inte skriva någonting som är politiskt eller rör arbetet för mycket när jag är här. Lika bra att skippa allt känsligt.
Sitter här nere nu på mitt nya kontor. Jag huserar på andra våningen i en barack-byggnad :) Jag har hälsat på en hel del ansikten, inte uppfattat många namn, och ska få gå på otaliga genomgångar och briefingar om hela MINURSOs arbete. Väntar på mitt FN-leg och mailadress, sen ska jag runt till alla olika sektioner här och lära mig allt. Vi kan ju snacka overwhelming.
Jag hade en bra resa (jag kom fram) men jobbig. Mycket turbulens, både på flyget och inombords. Jag reste i ungefär 13h och resan var ju som sagt inte helt smooth. Inflygning till Laayoune var dock något helt galet. Det är svårt att veta hur högt uppe man är när man ser ner på sanddyner och inte vet hur stora sanddyner är! Man kunde varit 30 meter eller 300 eller 1500 meter upp...Vi flög över Laayoune mot kusten och vände tillbaka. Att se Atlanten breda ut sig i slutet på öknen var obeskrivligt vackert. Jag önskar jag hade fotat, men genom ett skitigt fönster hade det ändå inte varit jämförbart med verkligheten. Väl på flygplatsen stod många FN-flyg och någon FN-helikopter på flygfältet. Allt blev väldigt påtagligt i det ögonblicket.
När jag kom fram fick jag stå alldeles för länge i en passkontroll för att sen få reda på att min väska inte kommit fram. Det är jättekul att sitta i gårdagens reskläder sin första dag på nytt jobb. Blev väl mött av min chef på flygplatsen, som efter vi anmält väskan gav mig en rundtur i sin stora FN-bil av Laayoune samt hjälpte mig till mitt hotell.
Kan väl inte påstå att jag är coolast i stan för tillfället, smått uppriven och hispig är en underdrift. Jag vet inte riktigt hur eller vad jag känner och det kommer nog ta sin lilla tid att komma in i allt. Både i boende, hitta runt i stan utan bil och ensam, veta var man fixar mat och annat, att känna sig säker på sig själv. Och detta är ju allt exklusive språksvårigheter. Och arbetet. Där är jag fortfarande lite små-osäker på vad jag skall göra, men det kommer väl fram så småningom. Jag vet inte heller hur ofta eller hur länge jag kommer resa runt i landet. "Så snart som möjligt" är inte lätt att tolka. Allt känns fortfarande ganska jobbigt och att folk tycker jag är modig som åker hjälper inte i dagsläget. Känner mig otroligt icke-modig. Att vara ensam har hittills inte varit min starka sida. Men man klarar nog mer än man tror...jag får i alla fall hoppas på det.
Jag kommer inte skriva någonting som är politiskt eller rör arbetet för mycket när jag är här. Lika bra att skippa allt känsligt.
No comments:
Post a Comment