Jag vet inte varför men den här ångesten som har varit borta ett tag är tillbaka. Det kan väl vara en rad olika saker: jobbet funkar inte just nu som det ska, pappa åker hem i slutet på veckan, jag har oförklarligt ont i båda händerna och ena armen och känner mig sönder, vattenpumpen i huset har lagt av två gånger på 3 dagar så det kommer inget vatten, de människor jag har haft bäst kontakt med är borta just nu, osv. Det hjälper inte att jag snart kommer vara ensam igen och inte kunna fixa husligheter när det skiter sig (kan ju inte prata med landlorden och grannen ska på semester i några veckor). Av whatever reason går jag omkring med en jobbig känsla i magen och huvudet hela tiden och har svårt att sova igen. (Alltså, mer än så är det ju inte och man kan ju leva med det.)
Hur mycket jag än vill säga att jag självklart klarar av allt (det brukar jag ju säga och jag har verkligen trott det; mitt ego är ju som det är men här nere krymper det snabbt) vet jag inte om jag är gjord för sånt här. Och "det här" är inte så farligt. Det finns många andra situationer som hade gjort livet svårare...ett sämre säkerhetsläge, sämre standard, ännu mer isolering osv. Men jag är dålig på att gilla läget och tuffa till mig, vissa kan sånt så bra men inte jag. Jag känner mig mindre och mindre och sämre och sämre. Jag vill att allt ska lösa sig och bli bättre men nu har det gått (bara) en månad och jag vet inte. Känner mig bara ganska misslyckad. Vet inte ens om jag gör någon nytta här och jag får inte den hjälp jag behöver just nu, varken från dator-supporten eller här nerifrån.
Överlag mår jag helt okej, det är bara den där jobbiga, malande känslan som inte släpper. (Ibland är det ju riktigt kul och ingenting är ju enbart svart eller vitt.) En ganska stor grej som påverkar tror jag är situationen i området, jag känner mig inte helt säker att gå omkring här ensam och jag har väl insett nu att bara för att jag är här längre och känner igen mig mer så kommer inte folket här ändra på sitt beteende gentemot mig. Jag kommer ju konstant vara mig? Jag kommer inte kunna springa iväg på marknaden ensam utan att bli påhoppad av folk, barn som tigger, kvinnor som glor och män som ropar. Och det gör ingenting egentligen antar jag, så var det ju även i Indonesien...den markanta skillnaden är väl att jag aldrig någonsin kände mig hotad eller osäker när jag bodde eller har varit tillbaka i Indonesien. Där handlade det mest om att uppmärksamheten var jobbig och irriterande men folk var alltid tillmötesgående och trevliga. Inte kastade de sten på en.
Egentligen är det inte mer med det här än att jag bara få må så här i x antal veckor till, sluta vara så himla kinkig och lägga ner att klaga och sen åka hem igen. Idag har det gått en månad. Två kvar till jul. Men jag ska inte räkna. Om jag bara kunde koppla bort "mig" och fokusera på jobbet! Idag är jag nog trött och det är säkert någon pms eller liknande som gör att det känns extra jobbigt. Jag får tänka så. Det är inte jag, det är hormonerna ;-)
Det som verkligen saknas här är en gemenskap. Den finns, den finns på happy hour på torsdagar och den finns i vissa grupper (ryssar; malayer; balkangänget; itailenarna)...ändå saknas den något så enormt. Det är ju egentligen väldigt konstigt med tanke på hur liten mission det är och hur länge flera har varit här. Ändå händer det väldigt väldigt lite. Folk gillar ensamhet mer än vad jag gör. Jag vet att om man inte ordnar någonting så händer ingenting så jag får väl se till att dra ihop något. Men med vem, nu är vi där igen. Slutsatsen är väl att jag behöver kompisar? Kompisar som kan språket här och bor med mig och följer med mig överallt.......en lite smartare språkbegåvad siamesisk tvilling (för då skulle folk sluta stirra!), vart hittar man en sån?
Hur mycket jag än vill säga att jag självklart klarar av allt (det brukar jag ju säga och jag har verkligen trott det; mitt ego är ju som det är men här nere krymper det snabbt) vet jag inte om jag är gjord för sånt här. Och "det här" är inte så farligt. Det finns många andra situationer som hade gjort livet svårare...ett sämre säkerhetsläge, sämre standard, ännu mer isolering osv. Men jag är dålig på att gilla läget och tuffa till mig, vissa kan sånt så bra men inte jag. Jag känner mig mindre och mindre och sämre och sämre. Jag vill att allt ska lösa sig och bli bättre men nu har det gått (bara) en månad och jag vet inte. Känner mig bara ganska misslyckad. Vet inte ens om jag gör någon nytta här och jag får inte den hjälp jag behöver just nu, varken från dator-supporten eller här nerifrån.
Överlag mår jag helt okej, det är bara den där jobbiga, malande känslan som inte släpper. (Ibland är det ju riktigt kul och ingenting är ju enbart svart eller vitt.) En ganska stor grej som påverkar tror jag är situationen i området, jag känner mig inte helt säker att gå omkring här ensam och jag har väl insett nu att bara för att jag är här längre och känner igen mig mer så kommer inte folket här ändra på sitt beteende gentemot mig. Jag kommer ju konstant vara mig? Jag kommer inte kunna springa iväg på marknaden ensam utan att bli påhoppad av folk, barn som tigger, kvinnor som glor och män som ropar. Och det gör ingenting egentligen antar jag, så var det ju även i Indonesien...den markanta skillnaden är väl att jag aldrig någonsin kände mig hotad eller osäker när jag bodde eller har varit tillbaka i Indonesien. Där handlade det mest om att uppmärksamheten var jobbig och irriterande men folk var alltid tillmötesgående och trevliga. Inte kastade de sten på en.
Egentligen är det inte mer med det här än att jag bara få må så här i x antal veckor till, sluta vara så himla kinkig och lägga ner att klaga och sen åka hem igen. Idag har det gått en månad. Två kvar till jul. Men jag ska inte räkna. Om jag bara kunde koppla bort "mig" och fokusera på jobbet! Idag är jag nog trött och det är säkert någon pms eller liknande som gör att det känns extra jobbigt. Jag får tänka så. Det är inte jag, det är hormonerna ;-)
Det som verkligen saknas här är en gemenskap. Den finns, den finns på happy hour på torsdagar och den finns i vissa grupper (ryssar; malayer; balkangänget; itailenarna)...ändå saknas den något så enormt. Det är ju egentligen väldigt konstigt med tanke på hur liten mission det är och hur länge flera har varit här. Ändå händer det väldigt väldigt lite. Folk gillar ensamhet mer än vad jag gör. Jag vet att om man inte ordnar någonting så händer ingenting så jag får väl se till att dra ihop något. Men med vem, nu är vi där igen. Slutsatsen är väl att jag behöver kompisar? Kompisar som kan språket här och bor med mig och följer med mig överallt.......en lite smartare språkbegåvad siamesisk tvilling (för då skulle folk sluta stirra!), vart hittar man en sån?
No comments:
Post a Comment