MEN SUCK!

Jag hatar hormoner. Det måste ju vara hormoner? Jag trodde igår att idag skulle vara bättre, men idag är en hemsk dag. Jag känner mig nere och ledsen och deppig. Jag skulle kunna ge ett finger för en "allt kommer bli bra"-kram. Jag vill också vara med och älska/klaga/chockas över första snön, bli arg på SL som inte kommer funka, bli blöt om fötterna i mina Converse, bli röd om näsan, inte ens reflektera över självklarheter som kramar.

Låter fjantigt, och troligtvis väldigt bortskämt, men jag är van vid fysisk kontakt. Jag kramar gärna och ofta på mina kompisar, min familj, min Peter. Jag har tur som har många kompisar som också kramar på mig tillbaka. Jag myser med mina katter, jag pussar på dom och somnar med dom. Jag är van att dela säng. Det är jobbigare än jag trodde att vara utan sånt här som för mig varit självklart. När jag som nu har en dålig, eller ett par dåliga, dagar och känner mig ensam och deppig är det jättejobbigt att inte kunna få en simpel enkel liten kram. Eller många stora. Det är jobbigt att vara utan närhet, här är allt skaka hand och kalla folk för "sir" (vilket aldrig kommer falla naturligt för mig). Näe. Mer kramar åt folket. Mer kramar åt Emma. Jag tycker ju att alla borde vilja krama på mig, om jag nu är så himla gullig som dom säger.

Jag har fått massa kramar genom msn, tack alla, men vem vill hoppa på ett flyg och komma ner hit?


Jag älskar den här låten mer än jag kan förklara. Lyssna och njut. Jag älskar Olivias röst. ♥