Kvällens deppinlägg.
Jag vet inte varför det är så svårt för mig att vara ensam. För bara några år sedan hade jag stora problem med att sova själv. Fick panik och var bombsäker på att någon skulle komma in och mörda mig typ. Helt irrationellt så klart, och efter ganska många år och massa ensamma nätter har det gått över. Det har gått över så pass att jag kunde plugga i Gävle, praktisera i Geneve och nu komma ner hit. Problemet tidigare har alltid varit när jag känt mig riktigt ensam och det har alltid varit lite lättare om någon funnits "tillgänglig". Bara liksom utifall det skulle komma en massmördare och försöka ta kål på mig. Dagens depp är nog för jag helt plötsligt inte alls alls alls vill sova ensam och inte alls alls alls har någon tillgänglig att flå massmördare om jag skulle behöva den assistansen.
Mitt lilla personliga helvete som jag säkert delar med många andra, men inte alls känns speciellt roligt just nu. Trösten är väl att dagarna går, förutom de ensamma kvällarna har jag roliga dagar för det mesta och förhoppningsvis kommer inga massmördare.
Man är starkare än man tror. För en som inte kunde sova en natt själv till en som bosatt sig ensam i öknen är det ett steg. Ganska stort i min värld. Jag kommer vara stolt senare!
Jag vet inte varför det är så svårt för mig att vara ensam. För bara några år sedan hade jag stora problem med att sova själv. Fick panik och var bombsäker på att någon skulle komma in och mörda mig typ. Helt irrationellt så klart, och efter ganska många år och massa ensamma nätter har det gått över. Det har gått över så pass att jag kunde plugga i Gävle, praktisera i Geneve och nu komma ner hit. Problemet tidigare har alltid varit när jag känt mig riktigt ensam och det har alltid varit lite lättare om någon funnits "tillgänglig". Bara liksom utifall det skulle komma en massmördare och försöka ta kål på mig. Dagens depp är nog för jag helt plötsligt inte alls alls alls vill sova ensam och inte alls alls alls har någon tillgänglig att flå massmördare om jag skulle behöva den assistansen.
Mitt lilla personliga helvete som jag säkert delar med många andra, men inte alls känns speciellt roligt just nu. Trösten är väl att dagarna går, förutom de ensamma kvällarna har jag roliga dagar för det mesta och förhoppningsvis kommer inga massmördare.
Man är starkare än man tror. För en som inte kunde sova en natt själv till en som bosatt sig ensam i öknen är det ett steg. Ganska stort i min värld. Jag kommer vara stolt senare!
No comments:
Post a Comment