Eftersom jag säkert är så saknad på bloggen ;-)
Har precis kommit fram till hotellet på Gran Canaria efter massor mer flygtimmar. Typ sju. Det är ganska mycket. Spenderade det mesta av resa ett med att va ledsen och gråta, tjohej att man aldrig kan växa upp, och det mesta av resa två av att lyssna på pepp-musik och en hund som skällde massor...i planet? Väldigt udda. Och det enda djur jag såg gå ombord va en katt...?
Jobbigt som sjutton att lämna hemma, måste jag erkänna. Inte för att klaga på något, det är inte Laayoune jag inte vill till, det är Stockholm jag inte vill lämna helt enkelt. Ensamheten, den som äter upp en inifrån, kom tillbaka redan på flyget. Det är ju bra att va ensam, nyttigt and all that jazz, men det blir ju inte enklare för det. Det blir nog aldrig lätt?
Så fort jag kommer ner imorgon ska jag börja festfixa, inför imorgon kväll - jag bryr mig inte om vad som händer men kväll ett ska jag inte deppa ihop. Jag kan säkert få med mig Carmen och Ginevra är redan på G. Jag kommer träffa Carmen på LPA flygplats imorgon, så jag får iaf sällskap sista flygetappen, det känns skönt. Hon är guld värd och gör det lättare att komma ner igen. Ett stort minus är att Borys, också guld värd, åker på semester så fort jag typ landar i Laayoune.
Om en månad kommer Peter ner, det är ett stort stort YAY, sen är det bara ett par helger kvar efter han har åkt innan jag kommer hem igen, så det går nog bra och det blir nog okej när jag kommer fram...men, ikväll och nu är det lite ensamt och ledset.
Jag ska i alla fall börja skriva här regelbundet, för mig, för att ha koll på vad jag egentligen gör när jag är borta. Fanns inte mycket (eller egentligen massor) att skriva om i Stockholm, Stockholm är ju den jag är och där jag mår som bäst, det finns ju alltid kvar!
Puss och godnatt. Ensamt hotellrum. Det är ångest och ensamhet. Men det finns ju alltid värre saker, som krig och svält och sälungar som klubbas ihjäl. Och att våra barnbarn kanske aldrig får se hur en isbjörn ser ut!
Har precis kommit fram till hotellet på Gran Canaria efter massor mer flygtimmar. Typ sju. Det är ganska mycket. Spenderade det mesta av resa ett med att va ledsen och gråta, tjohej att man aldrig kan växa upp, och det mesta av resa två av att lyssna på pepp-musik och en hund som skällde massor...i planet? Väldigt udda. Och det enda djur jag såg gå ombord va en katt...?
Jobbigt som sjutton att lämna hemma, måste jag erkänna. Inte för att klaga på något, det är inte Laayoune jag inte vill till, det är Stockholm jag inte vill lämna helt enkelt. Ensamheten, den som äter upp en inifrån, kom tillbaka redan på flyget. Det är ju bra att va ensam, nyttigt and all that jazz, men det blir ju inte enklare för det. Det blir nog aldrig lätt?
Så fort jag kommer ner imorgon ska jag börja festfixa, inför imorgon kväll - jag bryr mig inte om vad som händer men kväll ett ska jag inte deppa ihop. Jag kan säkert få med mig Carmen och Ginevra är redan på G. Jag kommer träffa Carmen på LPA flygplats imorgon, så jag får iaf sällskap sista flygetappen, det känns skönt. Hon är guld värd och gör det lättare att komma ner igen. Ett stort minus är att Borys, också guld värd, åker på semester så fort jag typ landar i Laayoune.
Om en månad kommer Peter ner, det är ett stort stort YAY, sen är det bara ett par helger kvar efter han har åkt innan jag kommer hem igen, så det går nog bra och det blir nog okej när jag kommer fram...men, ikväll och nu är det lite ensamt och ledset.
Jag ska i alla fall börja skriva här regelbundet, för mig, för att ha koll på vad jag egentligen gör när jag är borta. Fanns inte mycket (eller egentligen massor) att skriva om i Stockholm, Stockholm är ju den jag är och där jag mår som bäst, det finns ju alltid kvar!
Puss och godnatt. Ensamt hotellrum. Det är ångest och ensamhet. Men det finns ju alltid värre saker, som krig och svält och sälungar som klubbas ihjäl. Och att våra barnbarn kanske aldrig får se hur en isbjörn ser ut!
No comments:
Post a Comment