Min första dag tillbaka på jobbet, hur var den då?
Jodå, den var okej. En lugn start men jag känner mig nere och ensam och deppolainen. Jag vet att det är töntigt och jag pendlar ju mellan humör som en jojo-bantare. Men hur som helst. Det känns tomt. Och stressen över hur jag säger nej till kontraktet eller om jag ska stanna är hemsk. Jag vet inte....alltså, det är så lite kvar här, what then? Kommer inte få träffa Carmen eller Borys eller alla andra sen? Kan jag säga nej till det? Men stanna ett halvår till istället för två månader...kan jag det? Det man saknar här är en riktigt nära vän. Jag är omringad av fina, snälla kollegor, vissa kallar jag för mina kompisar, men jag (och precis alla andra här) saknar någon som jag kan bara få vara med utan att det känns konstigt och awkward och jobbigt...jag behöver en av er där hemma, ni som känner mig och ni som bara kan krama på mig för att jag vill det!
Jag är ledsen och kluven och behöver någon att bara få ha här, ensamheten hjälper inte. Och sova bra kan jag ju glömma. Grejen är att känslor känns, och ensamheten äter upp en och övergår i panikångest. Jag förstår inte att det ska bli så här. Det kommer smygandes eller så säger det bara pang. Det handlar inte ens om Laayoune eller öknen, jag trivs så bra man kan här. Really! Jag vet inte ens vad det är. DET är jobbigt. Men man överlever även det här (alltså, känslomässiga berg-och-dalbanan, ångest över beslut samt ensamhet) och allt löser sig väl tids nog.
Dagens höjdpunkter då? Jo, jobbet gick bra, jag gick igenom mina 1199 olästa mail (ja, ett tusen etthundra nittionio) ganska snabbt (delete, delete) och sen precis innan vi slutade kom min solstråle. Jag fick många fina hej i morse men när Borys kom blev jag glad =) tråkigaste idag var ju då att han åker till Ukraina imorgon i två veckor. Vi hann iaf med en trevlig after work med diskussioner om allt, öl och vin, massor med skratt....och en liten episod där chefen blev så sur att han for upp från sin plats, svor en massa, och försvann iväg...han håller inte med om det jag och anda tycker och tänker om evolutionen. Men, han log lite ändå när han tackade för sig och åkte hem. För övrigt är hans nyårslöfte den bästa jag hört..."Smile and laugh more!" Underbart, yes!
Nu är Emo trött och mindre ledsen, smått nere men ändå appreciative of det fina öknen har att erbjuda.
Over and out, goodnight.
Jodå, den var okej. En lugn start men jag känner mig nere och ensam och deppolainen. Jag vet att det är töntigt och jag pendlar ju mellan humör som en jojo-bantare. Men hur som helst. Det känns tomt. Och stressen över hur jag säger nej till kontraktet eller om jag ska stanna är hemsk. Jag vet inte....alltså, det är så lite kvar här, what then? Kommer inte få träffa Carmen eller Borys eller alla andra sen? Kan jag säga nej till det? Men stanna ett halvår till istället för två månader...kan jag det? Det man saknar här är en riktigt nära vän. Jag är omringad av fina, snälla kollegor, vissa kallar jag för mina kompisar, men jag (och precis alla andra här) saknar någon som jag kan bara få vara med utan att det känns konstigt och awkward och jobbigt...jag behöver en av er där hemma, ni som känner mig och ni som bara kan krama på mig för att jag vill det!
Jag är ledsen och kluven och behöver någon att bara få ha här, ensamheten hjälper inte. Och sova bra kan jag ju glömma. Grejen är att känslor känns, och ensamheten äter upp en och övergår i panikångest. Jag förstår inte att det ska bli så här. Det kommer smygandes eller så säger det bara pang. Det handlar inte ens om Laayoune eller öknen, jag trivs så bra man kan här. Really! Jag vet inte ens vad det är. DET är jobbigt. Men man överlever även det här (alltså, känslomässiga berg-och-dalbanan, ångest över beslut samt ensamhet) och allt löser sig väl tids nog.
Dagens höjdpunkter då? Jo, jobbet gick bra, jag gick igenom mina 1199 olästa mail (ja, ett tusen etthundra nittionio) ganska snabbt (delete, delete) och sen precis innan vi slutade kom min solstråle. Jag fick många fina hej i morse men när Borys kom blev jag glad =) tråkigaste idag var ju då att han åker till Ukraina imorgon i två veckor. Vi hann iaf med en trevlig after work med diskussioner om allt, öl och vin, massor med skratt....och en liten episod där chefen blev så sur att han for upp från sin plats, svor en massa, och försvann iväg...han håller inte med om det jag och anda tycker och tänker om evolutionen. Men, han log lite ändå när han tackade för sig och åkte hem. För övrigt är hans nyårslöfte den bästa jag hört..."Smile and laugh more!" Underbart, yes!
Nu är Emo trött och mindre ledsen, smått nere men ändå appreciative of det fina öknen har att erbjuda.
Over and out, goodnight.
No comments:
Post a Comment