Här kommer mitt försök till att hålla igång bloggen, tyvärr blir det nog varken roligt eller intressant. Läste en artikel i DN om att vi i Europa (eller västvärlden) har svårt att kalla islamofober för rasister, en artikel som hade massa kommentarer om hur islamofobi handlar om "rädslan för islam" och inte rasism, eller om yttrandefriheten osv. Ja jo, fine, jag förstår where people are coming from med sina idéer och tankar. Jag tycker personligen att artikeln har rätt. Varför är det så svårt att förstå att detta hat mot islam, dessa snabba antaganden om islamistiska extremister så fort någonting händer, även den här "rädslan" för islam som religion eller muslimer som folk (som alla tydligen feltolkar Koranen) leder till rasism och fördomar? Allt handlar väl till en början om okunnighet. Eller rädsla för det annorlunda...även om jag själv inte tycker människor är ju så jäkla annorlunda. Jag känner ett gäng muslimer, inte en enda av dessa skulle spränga folk i luften. Inte mer än någon annan jag känner, spelar liksom ingen roll vilken tro de har eller inte har. Folk som spränger varandra i luften är ju idioter. Idioter hittar man väl överallt..? (Sen att vissa gör det "in the name of religion" är väl kanske inget som gör saken bättre.)
Jag har svårt att förstå varför vi har ett sådant behov, från alla håll, att dela in folk efter religiös tro? Eller färg, eller nationalitet, eller kön, osv. Nu kanske det är ett naivt tankesätt att vi alla bara borde "vara lika" och jagvetintevad, men vi är väl alla människor med samma needs and urges? Äh. Jag är både ledsen och glad att han den där i Norge, han som inte ska få så mycket uppmärksamhet, var blond och blåögd, även om många diskussioner nu leder åt samma håll...(hade inte Norge tyckt om 'olika människor' hade inte blabla...).
Hur som helst, med risk för att låta klyschig, så tycker jag att vi borde behandla varandra med respekt. Vara snälla. Kramas mera. Allt sånt hippie-snack tror jag på. Även om vi ser ut eller tycker olika. Inte för att jag vill kramas med rasister, men ni förstår min tankebana?
En annan lite läskig sak är ju att det finns många människor som aldrig i livet skulle tro eller tycka att de är rasister. Folk som verkligen tror sig vara toleranta och öppna...men som helt okunnigt slänger ut sig saker som "invandrare vet ju inte ens hur man spolar när de kommer hit"...som att alla invandrare som kommer hit är hitflugna från ställen där man använder ett hål i marken. Så är det inte. (Vi har mer än 10% icke-svenska i Sverige, de flesta från Finland och övriga Europa). Sen om de nu kommer från ställen där man inte använder samma toa-system som vi, så är det väl inte så himla konstigt heller? Det gör väl inte folk till varken mer korkade eller elaka? Utom kanske de som yttrar dessa idiotiska kommentarer.
Ja ja, nog om det. Man kan väl aldrig formulera sig som man vill om det här ämnet och för det mesta så har ju allt sagts tidigare. Anyways.
Igår kraschade ett plan med marockans militär på väg norrut från mitt gamla hem. Läskigt. Det är väl naturligt egentligen efter så många månader där, men allt som rör Laayoune eller ens nämner staden får mig att känna "något" jag inte kan sätta ord på. Det var ju ett hem, det var ju ett liv. Det fanns så mycket jobbigt med det hemmet, med det livet, men så många detaljer som jag saknar. Billiga skitiga grönsaker på gatan. Marknaden där nån snubbe sålde 5,000 olika fjärrkontroller. Sopbilen som var häst och vagn. Alla små charmiga detaljer som gör att det alltid kommer ha varit mitt hem.
Jag har svårt att förstå varför vi har ett sådant behov, från alla håll, att dela in folk efter religiös tro? Eller färg, eller nationalitet, eller kön, osv. Nu kanske det är ett naivt tankesätt att vi alla bara borde "vara lika" och jagvetintevad, men vi är väl alla människor med samma needs and urges? Äh. Jag är både ledsen och glad att han den där i Norge, han som inte ska få så mycket uppmärksamhet, var blond och blåögd, även om många diskussioner nu leder åt samma håll...(hade inte Norge tyckt om 'olika människor' hade inte blabla...).
Hur som helst, med risk för att låta klyschig, så tycker jag att vi borde behandla varandra med respekt. Vara snälla. Kramas mera. Allt sånt hippie-snack tror jag på. Även om vi ser ut eller tycker olika. Inte för att jag vill kramas med rasister, men ni förstår min tankebana?
En annan lite läskig sak är ju att det finns många människor som aldrig i livet skulle tro eller tycka att de är rasister. Folk som verkligen tror sig vara toleranta och öppna...men som helt okunnigt slänger ut sig saker som "invandrare vet ju inte ens hur man spolar när de kommer hit"...som att alla invandrare som kommer hit är hitflugna från ställen där man använder ett hål i marken. Så är det inte. (Vi har mer än 10% icke-svenska i Sverige, de flesta från Finland och övriga Europa). Sen om de nu kommer från ställen där man inte använder samma toa-system som vi, så är det väl inte så himla konstigt heller? Det gör väl inte folk till varken mer korkade eller elaka? Utom kanske de som yttrar dessa idiotiska kommentarer.
Ja ja, nog om det. Man kan väl aldrig formulera sig som man vill om det här ämnet och för det mesta så har ju allt sagts tidigare. Anyways.
Igår kraschade ett plan med marockans militär på väg norrut från mitt gamla hem. Läskigt. Det är väl naturligt egentligen efter så många månader där, men allt som rör Laayoune eller ens nämner staden får mig att känna "något" jag inte kan sätta ord på. Det var ju ett hem, det var ju ett liv. Det fanns så mycket jobbigt med det hemmet, med det livet, men så många detaljer som jag saknar. Billiga skitiga grönsaker på gatan. Marknaden där nån snubbe sålde 5,000 olika fjärrkontroller. Sopbilen som var häst och vagn. Alla små charmiga detaljer som gör att det alltid kommer ha varit mitt hem.
No comments:
Post a Comment