Idag var min första riktiga arbetsdag och jag är nöjd. På morgonen blev jag briefad av the head of delegation och sen kom Jonas IMSMA kom till kontoret för att fixa med databasen. Allt gick relativt smidigt och jag kunde faktiskt börja jobba efter lunch. Efter lunchen blev jag också lite smått säkerhetsbriefad och läget är ok här i Tripoli. Inte så många regler, common sense mest. Lite trist är att det verkar jobbigare att vara expat kvinna här än i Laayoune. Tydligen är sexuella trakasserier inte ovanliga, men jag fick tillåtelse att skrika på dem om det skulle inträffa nåt sånt mot mig.
Efter jobbet stack jag och Jenny till affären och ganska motvilligt även till hästbanan (the running track). Vi kom fram något senare än sist, vilket var tanken för det är ganska så varmt här nu. Skillnad bara på några dagar. Det var mycket fler folk än sist, familjer, barn, kvinnor, män. De flesta promenerar runt banan och vi är de enda kvinnorna som springer. Tog med mig telefonen med gps så jag kunde mäta hur långt ett varv är och sprang utan större problem 5.7 km (inte wow men jag är nöjd), även om det är fuktigt och jag är trött. Tror jag är motiverad av att inte få en till Laayoune-fetto-chock. Hur som, ett varv var inte 1.6 km utan 1.2, men det är så mycket skönare att springa varv än på löpbandet. Underlaget är mysig gummi och man studsar fram skönt.
Nu på kvällen har vi suttit och snackat alla tjejer i huset (huset heter ju the girls house) framför nyheterna och jag måste säga att jag har otroligt trevliga housemates. Angelique åker tillbaka till Senegal så fort hon kan när pass etc löser sig, men jag har iaf kvar Jenny tills hon drar på semester och Lidia. Lidia ÄR för övrigt Tania. Fick bevis på det nu på kvällen när hon avslutar med ”love you but leave you” vilket är Tanias hejdå uttryck. Det känns skitkonstigt men skönt (tryggt) på nåt sätt. Jag kan knappt skilja dem till utseendet i huvudet, och samma röst har de!! När Tania kommer från Benghazi ska jag hooka upp dem, antingen kommer de sky varandra som pesten eller glömma att jag finns och bli bbf’s. De är iaf grymma och det är kul att få träffa så mycket trevligt folk i livet.
Jag har det verkligen ok så länge jag har sällskap. Ljusår från hur jag kände i Laayoune. Laayoune i all ära, en del av mig älskar det lilla ökenhålet, men att slippa den ångesten jag gick runt med är helt underbart. Jag hade kul där, mycket kul, ofta pga öl, men här kan jag slappna av på ett helt annat sätt. Jag tror för övrigt att jobbet kommer gå bra, och inshallah, att de kommer vara nöjde med min insats. Det är lite ”kul” att märka skillnaderna på organisationer också, man märker även ganska snabbt hur de olika organisationerna ser på varandra. Jag håller mig neutral. My heart’s with msb haha.
Att få skriva av sig är också skönt. I helgen hoppas jag få åka till Leptis Magna och ta lite bilder så jag kan lägga upp. Det är synd att man inte vågar fota mycket här, det skulle vara sjukt kul att dokumentera all graffiti från revolutionen. Mååånga karikatyrer på Gaddafi. Mycket snygga också!
I veckan byts EOD teamet ut, och de kommer via Tripoli. De är ute i landet och jobbar och är MSB allihopa, de flesta svenskar. Jenny har sagt att jag senare under uppdraget kan följa med dem en dag när de jobbar ”nära” och se hur de arbetar, samt kombinera med risk education för lokalbefolkningen med en av kontorets field officers. Vore kul att både se EOD arbete på riktigt (speciellt om jag ska bli en nån dag) och komma ut lite från stan.
Klockan är precis nu elva på kvällen och jag ligger i sängen! Det är ju bra jobbat. Borde ju sova nu egentligen men kan inte slita mig från min bok. Somnar väl efter ett igen. Saknar er alla och längtar alltid hem men allt i livet är en erfarenhet och jag tror inte man växer som människa om man inte kliver ut ur sin comfort zone. Jag var Ms Comfort Zone förut och tror att alla de här erfarenheterna gör mig gott!
Har jag nämnt att det inte är MAC (mine action center) här på ICRC utan WeC (Weapons Contamination)? Det låter så skumt. WeC Office. Låter som en icke-svensk anka. Typ fransk säkert. Wec wec. Eller groda!
Nu bok! Peace out homies! Och shukran habibis om ni läser, jag skriver långt och ganska trist, men det är min ventil.
Efter jobbet stack jag och Jenny till affären och ganska motvilligt även till hästbanan (the running track). Vi kom fram något senare än sist, vilket var tanken för det är ganska så varmt här nu. Skillnad bara på några dagar. Det var mycket fler folk än sist, familjer, barn, kvinnor, män. De flesta promenerar runt banan och vi är de enda kvinnorna som springer. Tog med mig telefonen med gps så jag kunde mäta hur långt ett varv är och sprang utan större problem 5.7 km (inte wow men jag är nöjd), även om det är fuktigt och jag är trött. Tror jag är motiverad av att inte få en till Laayoune-fetto-chock. Hur som, ett varv var inte 1.6 km utan 1.2, men det är så mycket skönare att springa varv än på löpbandet. Underlaget är mysig gummi och man studsar fram skönt.
Nu på kvällen har vi suttit och snackat alla tjejer i huset (huset heter ju the girls house) framför nyheterna och jag måste säga att jag har otroligt trevliga housemates. Angelique åker tillbaka till Senegal så fort hon kan när pass etc löser sig, men jag har iaf kvar Jenny tills hon drar på semester och Lidia. Lidia ÄR för övrigt Tania. Fick bevis på det nu på kvällen när hon avslutar med ”love you but leave you” vilket är Tanias hejdå uttryck. Det känns skitkonstigt men skönt (tryggt) på nåt sätt. Jag kan knappt skilja dem till utseendet i huvudet, och samma röst har de!! När Tania kommer från Benghazi ska jag hooka upp dem, antingen kommer de sky varandra som pesten eller glömma att jag finns och bli bbf’s. De är iaf grymma och det är kul att få träffa så mycket trevligt folk i livet.
Jag har det verkligen ok så länge jag har sällskap. Ljusår från hur jag kände i Laayoune. Laayoune i all ära, en del av mig älskar det lilla ökenhålet, men att slippa den ångesten jag gick runt med är helt underbart. Jag hade kul där, mycket kul, ofta pga öl, men här kan jag slappna av på ett helt annat sätt. Jag tror för övrigt att jobbet kommer gå bra, och inshallah, att de kommer vara nöjde med min insats. Det är lite ”kul” att märka skillnaderna på organisationer också, man märker även ganska snabbt hur de olika organisationerna ser på varandra. Jag håller mig neutral. My heart’s with msb haha.
Att få skriva av sig är också skönt. I helgen hoppas jag få åka till Leptis Magna och ta lite bilder så jag kan lägga upp. Det är synd att man inte vågar fota mycket här, det skulle vara sjukt kul att dokumentera all graffiti från revolutionen. Mååånga karikatyrer på Gaddafi. Mycket snygga också!
I veckan byts EOD teamet ut, och de kommer via Tripoli. De är ute i landet och jobbar och är MSB allihopa, de flesta svenskar. Jenny har sagt att jag senare under uppdraget kan följa med dem en dag när de jobbar ”nära” och se hur de arbetar, samt kombinera med risk education för lokalbefolkningen med en av kontorets field officers. Vore kul att både se EOD arbete på riktigt (speciellt om jag ska bli en nån dag) och komma ut lite från stan.
Klockan är precis nu elva på kvällen och jag ligger i sängen! Det är ju bra jobbat. Borde ju sova nu egentligen men kan inte slita mig från min bok. Somnar väl efter ett igen. Saknar er alla och längtar alltid hem men allt i livet är en erfarenhet och jag tror inte man växer som människa om man inte kliver ut ur sin comfort zone. Jag var Ms Comfort Zone förut och tror att alla de här erfarenheterna gör mig gott!
Har jag nämnt att det inte är MAC (mine action center) här på ICRC utan WeC (Weapons Contamination)? Det låter så skumt. WeC Office. Låter som en icke-svensk anka. Typ fransk säkert. Wec wec. Eller groda!
Nu bok! Peace out homies! Och shukran habibis om ni läser, jag skriver långt och ganska trist, men det är min ventil.
No comments:
Post a Comment