Hem igen

Nu sitter jag på flyget till Istanbul. Har haft riktigt bra sista dagar i tripoli. I torsdags hade vi tjejer en fest i vårt hus. Vi bjöd in hela delegationen, nationella och expats. Vi fick göra festen alkoholfri, gick ganska snabbt dock att få fram grappa-flaskan. Det kom inte jättemånga, som flest runt 20, men vi hade massa trevligt. Jag hittade en likasinnad med liknande erfarenhet (dock fler) som jag, som blev mitt pratsällskap för kvällen. 

Andy, han som rekryterade mig från Geneve kom i onsdags på Libyen besök. Han är väldigt trevlig och rolig, det var kul att få träffa honom igen! Sist var under rapid response övningen i somras. 

Efter alldeles för lite sömn åkte vi igår till Sabratha, en till gammal fenisisk-grekisk-romersk stadslämning som ingick i Tripolitania, tillsammans med Leptis Magna och Tripoli. Sabratha är mindre till ytan än Leptis men har otroligt fina lämningar, mosaikgolv och en fantastisk amfiteater. 

Ja, jag har haft en otroligt lyckad månad både jobbmässigt och som erfarenhet. Hade lätt kunnat stanna längre men det hade ju inte på nåt sätt varit lättare att lämna alla om ytterligare ett par veckor eller månader. Kommer sakna flera, hittade tex en fin vän i Lidia som inte alls var glad att jag skulle åka. En annan som gjort min vistelse roligare än förväntat var Jonas. Alla imsma-issues blev roliga när vi var två. Jag har skrattat så tårarna runnit flera gånger. Nördhumorn har varit på topp! 

Nu ska det ändå bli skönt att komma hem, såklart. Saknat alla massor. Veckan hemma lär spenderas med stress och nerver. Ska bli spännande dock. Kongo. Exotiskt! 

-nu på flygplatsen i Istanbul-

Jag undrar lite. Alltså, jag har inte flyttat runt så mkt (mer än vissa, men mkt mindre än de flesta man träffar ute). Ändå tycker jag att det är svårt att lämna folk. Visst, lättare efter en månad än ett år kanske, men jag undrar hur folk orkar egentligen. Nya liv, ny folk, om och om igen. Så lever ju de flesta i humanitära biståndsvärlden. Måste man helt enkelt sluta tycka om folk så mkt när man träffar nya vänner? Alltså, så många jättebra vänner fick jag ju inte i Tripoli, men det är skittrist att lämna ett par, tre stycken. Kanske fyra. Så ska man sitta och tänka på hur trist det är tills man kommer hem och inser hur metan älskar hemma och sen ha ångest för att åka igen och sen få nya vänner och träffa nytt spännande folk i Kongo för att sen lämna dom osv, osv? Är det så livet kommer vara? Man kommer ju ha bitar av sitt hjärta utspritt som konfetti över jordklotet. Får fundera vidare på det här, några timmar till. Sen, vid midnatt, då är jag på svensk mark igen, and how I love that!