Det här med att vara glad i ett halvår...

Nu har jag sen min start på jobbet gått runt och varit fånigt glad och positiv i ett halvår. Den bubblan har nu spruckit och därmed har jag något att klaga på = skriva i bloggen.

Jag pajade mitt korsband för några veckor sen i fjällen, skidhelg med just det - bästa jobbet...det tog ungefär 2h i backen sen gick det utför på mer än ett sätt. Jag hade i och för sig inte så farligt ont då, gick på kryckor i två dagar och fick magnetröntgas när jag kom hem till Sthlm igen. Sen dess har jag träffat sjukgymnaster, läkare, läkare igen, varit på akuten efter ett till "vridningsvåld" som det så fint står på nätet, gått på kryckor och blivit bättre, sämre, bättre, sämre. Allt som allt är det väl ganska pajat men kommer säkert bli bra med många månaders jobb och rehab. Just nu känns det bara jobbigt även om jag vet att det inte är hela världen, korsbandsskador är hur vanliga som helst.

Knäskadan i samband med det här ihållande helvetiska vintervädret gör att jag känner mig smått döende. Jag förstår att jag kunde haft det värre, men i ärlighetens namn skiter jag i det i denna skrivande stund. Jag pallar inte mer vinter, och nu när det till och med fick vara vår i 6 dagar. Alltså, det här måste vara den värsta vintern i mannaminne? Eller så är jag ovan efter två vintrar/vårar i Afrika. Men jag fixar inte det här, jag gör verkligen inte det. Jag mår ju psykiskt dåligt. Jag vill bara gräva ner mig och inte komma ut förrän det är grönt ute. Solens strålar som värmer och djur som hoppar runt och har livsglädje. Då, när de kommer fram, då kommer även jag fram.

Tills dess är det survival-mode on och kämpa mot den förjävliga vinterdepressionen som står och hånskrattar åt mig och mitt knä från alla håll och kanter.