Ett med sig själv

Alla har vi olika läggningar och personlighetsdrag. Jag har i alla fall sett mig själv som rätt öppen och glad. Inte positiv kanske men lite uppåt mer än neråt. Vet att andra ofta kommenterar på hur jag alltid är glad etc. Jag vet att många kanske inte är så, en av mina närmsta vänner har sedan ung ålder gått och burit på nåt "mörkare" och ofta mått sämre. Fortfarande en varm och underbar person men som kanske har en annan läggning mot något mörkare som jag aldrig förstått. Nu låter det som jag beskriver nåt ur Dexter, men nej hon är ingen styckmördare. 

Hur som helst har jag tidigare haft svårt att reflektera över de här olikheterna. Jag förstår dem bättre idag än när jag var yngre. Kanske mognad kanske åldersfråga eller så kanske jag helt enkelt förstår bättre idag. 

Jag vet inte vart jag vill komma med det här riktigt. I morse satt jag ensam på tbanan och kände mig lite "ett" med mitt mörka. Det var både lite deppigt och lite befriande. Att jag kanske har ett nytt personlighetsdrag som inte alls jag gillar. Eller som jag kanske kan lära mig hantera? Jaja. Svammel. 

sämst

Upp och ner, hela tiden, inget känns stabilt. Så sjukt less.

Igår sprang jag på löpbandet utan ont i typ 20 minuter, det är stort på riktigt. Idag fick jag prata med en på Artro, nu är det tidigast slutet på oktober. Så less. Så less. Dom bara skjuter på det, och jag förstår att det är ett stort tryck med många trasiga knän. Men jag orkar inte vänta på att bli ok mer. Jag bara blir fulare, fetare och mer ur form. Skyller det på korsbandet, tycker synd om mig själv, men egentligen är det ju bara jag som förstör mig själv. Man ska ta hand om sig själv, som om man vore sin egna bästa kompis. Men jag känner mig rätt ovärd. Omotiverad, lat och tragisk. Tråkig. Deppig.

Solen skiner och vi har den absolut finaste septembermånaden i svensk historia. Och jag går runt med en klump i magen och vet inte varför. Stressad som sjutton, brist på jobb? Nervös inför hösten om det tar slut på projektet? Eller för att jag har en överväldigande längtan till Kongo, till Mali, till Syrien, till vart som helst? Jag vill inte att det bara rinner ut i inget. Vill ut igen. Tänk om det är det jag behöver, sen kanske jag kan växa upp och gifta mig och få barn och allt det där? En liten insats till? Vad är det jag går och väntar på? Varför denna nervositet? Jag blir knäpp. Knäppare. Som att något är off, men det är ju jag som är off. Jag vill orka ta tag i saker. Ta tag i där hemma, rensa ut och slänga, städa och möblera om, fixa en bra känsla så när man kommer hem kan man slappna av. Men jag orkar inte ens det.

SÄMST!