det här med välmående

Jag önskar jag kunde sätta bättre ord på det. Jag tror väl jag haft det här måendet rätt länge, ångesten är väl nåt som hängt med sen tonåren även om jag sällan som yngre reflekterat över det. 

Igår kändes det ju som typ att jag skulle dö och att det aldrig skulle vända och bli bättre och allt var värdelöst och jag var värdelös. Känslan av att man drunknar i sitt mående, i ett svart hål och att man är omringad av panikkänslor, hjärtklappning, spändhet och en känsla av att inte kunna andas eller lugna ner sig. Sjuklig ångest. En känsla av hjälplöshet i det hela, att man inte kan styra varken sina tankar, sitt mående eller sitt fysiska välbefinnande.

Igår tänkte jag att medicin skulle vara only way to go. Att de här känslorna kommer aldrig försvinna och jag kommer drunkna och inte kunna andas eller må bra igen. Idag känner jag mig lite lugn och "stabil". Inte kanske lycklig och glad, men långt från paniktårar. Nästan lite dränerad. Lite känslokall och lite rädd. Rädd att det ska komma tillbaka utan förvarning och utan att jag kan göra nåt åt det.

Sen går en halv dag och man får ångest från ingenstans, det kommer krypandes i bakhuvudet. Och så försöker man slå bort tankarna men det går inte. Kroppen reagerar fysiskt på hur man tänker och känner och när de fysiska reaktionerna sätter igång går det inte att stoppa det. Och det är så värdelöst. Man känner sig hopplös och som att man inte är normal.

Allt jag skulle vilja är att vara stabil och lugn, gärna utan varken toppar eller dalar. Gärna lite lugn och säker i och på mig själv. På det som händer runt om. Att kunna lita på mig själv och att jag inte kommer bryta ihop från ingenstans. Att inte behöva hjälp eller stöd hela tiden från andra. Känslan av ensamhet eller bara vetskapen om att jag kommer vara själv en kväll, en natt eller ännu värre en hel helg ger mig panik. Panik över att kanske få panik. Ångest över framtida ångest. Så jag försöker sysselsätta mig själv, träffa folk, göra saker. Men jag vill ju klara av en helg själv. Utan planer och panik. Jag vet inte hur jag kommer dit men det känns väl som att de glada topparna och normala känslorna håller i sig något längre nu än bara för några veckor sen. Sömnen har blivit något bättre i alla fall. Nu sover jag kanske några timmar i sträck och vaknar inte lika ofta. Det hjälper säkert. 

Jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka till den person jag själv ser mig som, som glad och energisk, men det ska jag. Jag jobbar med det hela tiden, det är väl det som räknas kanske. 

Och nu hamnar tankarna här. Inte längre en resedagbok men roliga utlandsjobb men en plats för att älta och vädra ångest och grubblerier, så skoj :)