Ensam är stark

Det går upp och ner. För det mesta lyckas jag hålla det uppe men det händer att det kommer dippar. De är inte längre lika svåra och jobbiga och jag tar mig ur fortfarare. 

Jag känner mig sviken av min bästa vän. Jag har väl haft på känn att hon inte längre är min bästa vän men jag trodde aldrig hon skulle svika mig såhär. Jag vet inte varför jag trott att hon hade mer integritet än så här men tydligen kan mina dåliga beslut i livet rättfärdiga hennes dåliga beteende nu. 

Det känns som att alla mina år tillsammans med P nte längre betyder något, det är en sorglig känsla. Förmodligen är den tillfällig. Alla minnen och alla känslor som fanns kvar är nu ersatta att en tomhet och en ilska som kommer ta mycket tid att hantera och handskas med. Det kommer förhoppningsvis en dag då jag kan se alla bra år för vad de var och minnas dem med glädje men för tillfället känner jag att mina sista fjorton år som varit inte längre får spela in i mitt hjärta. Det är mest den tanken som gör mig ledsen och besviken. Att allt var för ingenting. Jag känner nästan inte nåt längre när jag tänker på sista veckan. Jag har varit så besviken och ledsen, känt mig så övergiven och sviken. Men inser också att det är ju sådana här tillfällen man på riktigt lär sig något om sig själv och de man har omkring sig. Man måste nog nå en botten för att komma ur allt lite starkare.

Det jag lär mig varje dag nu är att jag mår bra och att jag måste jobba för att fortsätta må bra. Jag måste göra roliga och nyttiga saker, träffa folk som betyder något och tänka bra saker om mig och de omkring mig. Positiva tankar och känslor måste för ett övertag över de dåliga och negativa. De destruktiva. Jag känner mig stark. Ibland starkare än jag någonsin varit. Ibland halkar jag in in en dimma där jag glömmer det här men jag försöker inte glömma. Jag testar nya grejer, försöker skratta mycket och inte tänka för mycket på allt. Och framförallt - inte övertänka saker. 

Jag tror verkligen det kan bli bra det här. Livet. Att jag kan må bra och må bra i mig själv. Vet mina begränsningar och känner mig själv bättre än innan. Växer och lär mig och inser att allt inte behöver vara liv eller död. Man kan också däremellan bara vara och känna sig glad över just att bara få vara. Min sömn har blivit bättre. Jag försöker träna hårt och snart ännu mer. Hitta rutiner, hitta kul och hitta nya intressen! Det är en enorm lättnad att känna livsglädje igen. Och det känns sjukt mycket charmigare än att gå runt och deppa. 

det känns som att nån jag saknat så länge är tillbaka

Och att denna någon är jag.

 

Det var så länge sen jag kände igen mig själv. Jag har liksom tappat bort mig själv, mina känslor, mål, min pepp och mina utmaningar. Jag har badat i ett virrvarr av förvirring och negativa känslor och tankar. Jag har inte känt mig som Emma.

 

Jag har ofta gått runt med en glad, bubblig känsla i magen. En förväntansfull och nästan lite kär känsla. Så har jag ofta känt för olika saker, aktiviteter, djur, vänner, framtidsplaner, allt möjligt. Sett mig själv som någon (livs)glad och tacksam för livet. Under det sista året har den här känslan bytts ut mot en klump i magen, en oro och en nervositet, en ångest som aldrig släpper. Jag har varit uppe i varv konstant och inte kunnat andas, jag har inte slappnat av eller låtit mina tankar ta en paus. Alltför ofta har de här känslorna manifesterat sig fysiskt i form av panikångest eller sömnlöshet. Jag har gråtit som ett kolikbarn och härjat runt som om jag hållit på att förlora förståndet. 

Nu, efter kanske 5 veckor av medicinering, inser jag när jag sitter på jobbet min andra dag efter semestern (något som i vanliga fall skulle gjort vem som helst lite smådeppig) och inte får så mycket gjort att jag inte kan fokusera av helt andra anledningar. Solen skiner och Riddarfjärden glittrar. Jag bubblar och känner mig kär. I mig själv och i livet. Jag känner att jag är tillbaka. Nån jag saknat något oerhört har varit borta så länge och ersattes av någon jag inte alls tyckte om eller kom överens med är nu tillbaka. Jag känner att jag är tillbaka. Jag vet inte hur mycket av den här förändringen beror på alla mina timmar av skrivande och tänkande, hur mycket som är medicinen som hjälpt mig på traven eller hur mycket som är några veckors semester och en paus från allt men det spelar ingen roll.

Så här ska man må. Så här har jag längtat efter att få må men inte varit säker på att jag nånsin kommer känna igen. Jag kan inte ens med ord beskriva vilken lättnad det är!