det känns som att nån jag saknat så länge är tillbaka

Och att denna någon är jag.

 

Det var så länge sen jag kände igen mig själv. Jag har liksom tappat bort mig själv, mina känslor, mål, min pepp och mina utmaningar. Jag har badat i ett virrvarr av förvirring och negativa känslor och tankar. Jag har inte känt mig som Emma.

 

Jag har ofta gått runt med en glad, bubblig känsla i magen. En förväntansfull och nästan lite kär känsla. Så har jag ofta känt för olika saker, aktiviteter, djur, vänner, framtidsplaner, allt möjligt. Sett mig själv som någon (livs)glad och tacksam för livet. Under det sista året har den här känslan bytts ut mot en klump i magen, en oro och en nervositet, en ångest som aldrig släpper. Jag har varit uppe i varv konstant och inte kunnat andas, jag har inte slappnat av eller låtit mina tankar ta en paus. Alltför ofta har de här känslorna manifesterat sig fysiskt i form av panikångest eller sömnlöshet. Jag har gråtit som ett kolikbarn och härjat runt som om jag hållit på att förlora förståndet. 

Nu, efter kanske 5 veckor av medicinering, inser jag när jag sitter på jobbet min andra dag efter semestern (något som i vanliga fall skulle gjort vem som helst lite smådeppig) och inte får så mycket gjort att jag inte kan fokusera av helt andra anledningar. Solen skiner och Riddarfjärden glittrar. Jag bubblar och känner mig kär. I mig själv och i livet. Jag känner att jag är tillbaka. Nån jag saknat något oerhört har varit borta så länge och ersattes av någon jag inte alls tyckte om eller kom överens med är nu tillbaka. Jag känner att jag är tillbaka. Jag vet inte hur mycket av den här förändringen beror på alla mina timmar av skrivande och tänkande, hur mycket som är medicinen som hjälpt mig på traven eller hur mycket som är några veckors semester och en paus från allt men det spelar ingen roll.

Så här ska man må. Så här har jag längtat efter att få må men inte varit säker på att jag nånsin kommer känna igen. Jag kan inte ens med ord beskriva vilken lättnad det är!