Someone should discipline me (not in a kinky way)...

När jag kommer hem igen till Sverige kommer jag återgå till Gävle och kygis, Åhléns på helgerna, inga fler möten med intressanta personer med spännande historier och bakgrunder. Jag vill inte. Jag vill vara kvar och delaktig, och förstå, och bli någon, och känna mig meningsfull. Leva som min pappa och resa runt och vara expat (även om jag, hela mitt vuxna liv, inte velat just det).

Jag får inte glömma det här, vad jag gjort här och hur jag känner nu. Om det är någonting jag är bra på så är det att glömma. Inte vanliga saker, jag är inte glömsk, men jag glömmer vad det var jag var så intresserad av förra veckan. (Eller förra timmen.) Jag kan verkligen brinna för något. I fem minuter. Jag är inte envis, jag är inte den som vet vad jag har för mål och kan vägen dit. Jag är tankspridd (tack pappa) och flyktig. Jag må vara idérik men att fullfölja saker är inte min starka sida.

Från och med idag ska jag vara determined, driftig, och målinriktad. Jag ska inte glömma och hitta nya saker, nu ska jag bli något. Och jag ska bli grym.

Minröjande rockstjärna med hundekipage?

Idag satt jag ute i solen under lunchen, det är helt underbart väder här. Självklart längtar jag fortfarande hem, men känner ett sjukt behov av att knyta kontakter och skaffa kunskap för en möjlig vidareutveckling av mig och minorna nästkommande vecka. Stress. Vill egentligen klamra mig fast, vara kvar. Jag skulle nästan kunna acceptera att inte ha ett socialt liv längre och gifta mig med jobbet. Självklart menar jag inte det, men jag är villig att satsa på det här, och på det sätt det kan komma att krävas (dvs vara hemifrån på okända platser med okända människor).

Jag vet bara inte vad jag egentligen vill, tror att det beror på min brist av kunskap. Krisberedskap och minröjning, humanitär hjälp och information management. Vad är allt? Och skillnaden? Och likheterna? Hjälp, måste nog bara börja plugga på på allt. Men i vilken ände ska man börja? Och hur ska jag veta vad jag vill? Ska jag lära mig alla organisationer (UNCHR, ICRC, OHCHR, WFP, IOM, ECHO, OCHA, etc) och deras olika uppgifter (och då bli ännu mer förvirrad) eller läsa in mig på politiska situationer (i Sudan, Afghanistan, Irak, osv?) eller kanske praktiska saker? Eller satsa på GIS och lista ut hur jag blir expert? (Men då kan jag ju inte nog om något....bara lite om mycket.)

På nåt vänster ska jag nå dit, även om jag inte har en klar bild av "dit" ännu. Ut i fält som den arkeolog jag egentligen borde vara :P Eller så kanske man ska hitta en ännu mer nischad och svår inriktning såsom hundförning och minhundsträning. Suck. Jag blir yr. Varför kunde jag inte intressera mig för ekonomi för 10 år sen istället.

I just don't know what to do with myself...

Ok so I feel lost like never before. I think I actually figured out what I wanna do with my life.

And for the first time I wish I was younger or had done things differently. I often kinda feel I might have chosen the wrong thing, but never regretted what I've studied, mainly because I love it. I love my history, I love archaeology, I love museums. And I would wanna stick with it and in the future work with it. But. I think I know what I'd rather work with.

This whole demining thing is superexciting. I think I found what I wanna do but I have absolutely no idea how to pursue it. If I was 18 I could start by doing the military service. I'm not 18. I know nothing about politics. I know nothing about the different NGO's involved in demining. I know nothing about mines. I haven't lived in Sudan or Afghanistan or Kosovo for 80% of my life. I've done nothing and I don't know where to begin. I don't know how to get the experience. I don't know anything. I hate feeling this lost. I could even imagine staying here for another year if that's what it took. Or do to Cambodia for a year, or wherever I'd get the experience needed to even know what it's all about. I'd rather stay in the safety of my home for all time, but I think this is what I wanna pursue.

I know I usually have a thousand different ideas of what I wanna do, and I could imagine doing a whole lot of things, but this is just so...important. I'm having an existential crisis here!!

And I don't understand how people just do things. Some people really just go and get things done. I just feel lost. I hate feeling lost. This time I think I'm just gonna do it, whatever it is. I just have to figure that part out.

(And not all on topic, a guy in a bar I met here didn't think demining was "for women" when I told him where I was doing my internship. He could just go blow up.)

And I don't have my swedish keyboard so that's why it's in english.

Middag och...rave?

Tjohopp.

Igår var vi ute i red light district och åt god middag på mysig restaurand. Efteråt skulle vi träffa Emma, Emilie och Jamie på ett ställe som heter La Parfymerie. Vi visste inte vad det var. Vi irrar runt en del av Geneve vi aldrig sett, bland industriområden och ishockeyrinkar och hör till slut musik och ser folk. Det här är säkert jättekul och coolt för alla andra, meneh, en gammal industrilokal och massa dunkamusik utan text, folk utklädda som nunnor, men uppstoppade fåglar och liknande är för mig...jobbigt? Efter mycket ickedansande från min sida inomhus på en scen hamnade vi utomhus vid en tunna eld (påminde om ett trevligt kvarter för hemlösa med dj). Till slut hade vi nog alla kul ändå, jag var trött och efter en öl och många timmar gick vi hem runt 04. Det var kul, och en ny grej för iaf mig som håller mig borta från allt som är som det igår :P men jag hade trevligt.

Idag var vi i gamla delen av staden, och gick upp längst upp i St. Peters cathedral och satt en stund i solen och tittade ut över hela staden. Väldigt många trappsteg och jag är nog lite höjdrädd. Vädret har varit gudomligt.


Efter alla trappor upp och ner gick vi till museet under som är en bevarad utgrävning av katedralen. Väldigt coolt. Stort som sjutton och visar flera århundraden av olika kyrkor som stått på platsen. Till slut började jag titta närmare på schaktväggarna, och hittade både ben och keramik kvar från utgrävningen. Man kan verkligen se en tydlig stratigrafi, och benen ligger ganska långt ner. De var inte människoben, men jag blev sjukt exalterad...


I ett litet hörn i museet hittade vi till slut en människa!! (Inte på bilden ovan). Kranie, knäled, olika rörben och höftben kunde vi se i en schaktvägg. Så sjukt coolt. Och min dröm är att gräva ut skelett, och här hittade jag ett som inte är utgrävt som jag inte får gräva ut. Irriterande, men otroligt coolt!!


Kolla in hemsidan, mycket coolt.

Patronizing bastard!

Idag skulle jag och Inna, en annan ung tjej på kontoret, byta papper i våran plotter. Rullen är stor och man borde vara två, och det är lite meckigt men vi har gjort det förr och det är inte svårt. Utanför rummet till skrivaren står en gammal gubbe och fixar ngn form av kopiator/fax/maskingrej. Vi börjar fixa med plottern och gubben släpper direkt allt han gör och ska absolut "hjälpa oss". Han har inte bytt papper förut, det blir fel, och han insisterar på att förklara( på franska) vad som händer och varför man ska trycka på en viss spak, och "voila" nu matar den ut papper, och oj nu blev det fel, osv. I tjugo minuter. Jag vet hur man gör. Inna vet hur man gör. Men han slutar inte. KOM IGEN!! Fan vad sur jag blir, varför skulle vi inte klara det själva. Till slut blir jag irriterad och säger att "det ska vara så här", och efter mycket om och men gör vi som jag säger och det funkar. Merci my ass.

On a brighter note, nu är Helena här!!! Ikväll ska vi ut och äta och dricka lite vin, imorgon blir det först tvättid, sen ut på stan och på kvällen går vi nog ut. Kanske med mina nya vänner Emma (som inte vet vad FN är) och Emelie?

För övrigt är jag helt slut. Sover dåligt, sover inte länge nog, och jobbar långa timmar. Äter dåligt, men i helgen ska jag lyxa till det och äta alla dagens måltider :)

Dagens plus: underbart milt i luften, solen tittade fram och det känns (återigen) som vår. Lycka!


Älskar den här bilden, även den är lycka.

Finaste Apan.

Grattis!!!!


Saknar dig ♥

(btw, säg till om jag ska ta bort bilden, den är ju den
bättre av dom vi har från den
kvällen vilket säger en del, hahaha.)

Anonymous in the city...

Jag har stressat och jobbat och inte sovit och saknat och panikat och gjort allt det jag visste att jag skulle göra. Självklart är den första veckan jobbig, nytt jobb, ny stad, nya intryck osv. Alla har sagt att jag borde tagga ner och "njuta av - erfarenheten, -Geneve, -ensamheten, osv", men jag njuter inte. Inte förrän nyss.

Jag är ensam i en ny stad där ingen känner igen mig. Klyschigt nog är det verkligen så att nobody knows my name. Or face. Och det är lite underbart.

Satt själv på ett fik och drack kaffe, medan jag väntade sällskap jag aldrig träffat förr. Gick till kaféet härifrån och har aldrig gått i det området förut. Allt nytt. Jag kom tidigt och satte mig med en kaffe och en bok och bara njöt. Av alla ljud och intryck och människor. Till och med av franskan. Blandat med musiken och människorna och lamporna lät det faktiskt inte läskigt. Alla satt och drack vin och socialiserade. Så som man gör "hemma". I skrivande stund förstår jag folk som reser själva.

Satt på det här fiket.