Mondeles

Här i Kongo kallas vita människor mondeles, inte mzungu som i andra delar av Afrika. Man hör det ofta, kanske för att man är väldans vit i jämförelse.

På väg från marknaden idag stötte vi på ett gäng tonårsflickor som tyckte vi var jätte spännande. Stig som är här för att skriva om insatsen började med att fota ett par av dem tillsammans med Kerstin, sen ville de fotas med mig, till slut stod Stig där själv med ett gäng som hade vuxit till ett tiotal söta flickor om sig, som kramade om honom för glatta livet. Jag fick massa pussar och kramar och det är skönt att man (oftast) möts med leenden, och inte stenkastning som i Laayoune. 

(foto Stig Dahlén / MSB)

man kan alltid ha kul

Igår hade vi trevligt, våra FN-kollegor och ett par till dök upp och satt hos oss några timmar och pratade. Till slut förvann gästerna hem, sen droppade MSB kollegorna av en och en tills det bara var Karin, Janek och jag kvar. Till fem på morgonen. Men trevligt var det och idag är jag nästan pigg!!

 

Senare drar vi ut på Poto-Potos marknad, den är enligt wikitravel "fabulous". Den är inte det har jag hört, men innan jag sett den själv kan man bara spekulera i vem som har rätt ;)

 

Nu har jag lagt upp lite fler bilder också, ni hittar dem här.

Bloody tourists

Idag lördag gick vi upp ännu tidigare än vanligt för att åka ut till ground zero igen. Där ute hittade jag (!!) nåt farligt. Vi visste inte alls vad det var med det såg inte ok ut och låg på den "safe-förklarade" vägen. EOD-Margus konstaterade att ja, jo, det var något farligt. Tänka sig, jag är ju som en freaking bombhund! Vid 10.00 hade vi möte med alla organisationer om veckan som gått, jag blev välkomnad och introducerad, träffade Halil (Geneve-support) och vi pratade lite om vad han/jag skulle jobba med denna kommande tid. 

Efter mötet och jobb åkte vi och handlade med våra nyanlända. Jag köpte lite basvaror igen, tänk fiskpinnar och cousocus, burkchampinjoner och yoghurt, typ...allt det kostade 30,000 pengar drygt! Det är mer än 450:- och hur jäkla sanslöst hutlöst jättedyrt som helst. 

Vi spenderade lunchen på ett libanesiskt ställe med skitgod hoummus, där jag testade Republic of Congos stolhet - Primus öl! En helt enorm flaska öl (65 cl, för visst är det inte mml?) kostade 1000 pengar, men då är själva flaska värd hälften. Om man köper Primus i affären på gatan får man betala 1000 pengar men när man lämnar igen den tomma kan man köpa nästa för 500. Men om man inte lämnar tillbaka den alls, då kommer någon och knackar på dörren för att hämta tillbaka den. Flaskan är väldigt viktig. 

Ikväll blir det fest och om festen är lugn blir det kyrka imorgon. Yeah, you heard me! Tydligen är gudstjänsterna här out of this world. Inte de katolska då, de ska vara tråkiga enligt en av tolkarna, men de andra gudstjänsterna är som gospel-konserter och håller på i 3-4 timmar. Kan ju vara en upplevelse om inte annat!! 

Så fort jag orkar öppna upp den andra datorn och fixa till och krympa ner foton jag tagit kommer det bilder hit. Jag har ingen aning om hur eller OM man kan fixa sånt på en Mac utan att ladda hem program och precis just nu bryr jag mig inte. Nu ska jag läsa/sova, sen kommer bilder. På öl och bomber och fake-radio apparater. Jag lovar. Bara ett litet btw, min tolk, han med fake-radion, hans ringsignal är Justin Biebers intro till "Baby"....gissa om den fastnar i skallen. Då är det väl inte så konstigt att jag har questionable dreams om käre lille Justin Bieber. 

Jag träffade en ödla!

Hoppade på stackarn direkt. Han var så fin men rädd. Hann inte ens döpa honom. Han bor under min soffa nu. Vi ska bli kompisar!

roligast hittills...

Sylmich, han som är "min" tolk, han har en radio. En sån där VHF radio som alla på insats springer runt med. Dom andra tolkarna hade tydligen blivit lite putt på att han hade fått radio men inte dom...nu är det ju så att han inte alls fått en radio. Han har en atrapp-radio, en liten fin fejk radio, som hänger från bältet. Han är jättestolt över den och hymlar inte alls med att den inte är äkta. 

Det tycker jag är roligt. 

6 veckor kvar



Och jag börjar undra lite hur mycket jobb det kommer vara? Jag har ju sjukt mycket nu, men plöjde igenom en enorm hög igår och hoppas klara av en stor del idag, så när all backload av jobb är klart så kommer det bli ganska tunt med arbete. "Dagens jobb" blev klart på en kvart. Det är ju förra månadens arbete som tar tid...

Här är en liten snabb bild på kontoret i morse innan sjuhundrafemtio pers dök upp och började surra. Inte mycket kontor, men fina plastmattor har vi. Till slut framåt en 10-11 blev det omöjligt att jobba, de drog igång nån galet högljudd generator efter ett elavbrott och för mycket folk och prat gjorde att MSB teamet åkte hem för att jobba i lugn och ro. Nu sitter jag hemma och ska plöja på.

 

Ikväll kommer Stig och Kerstin och imorgon har vi bjudit in UNMAS folk och en kvinna som jobbar för Small Arms Survey i Geneve på lite "socialising" hos oss. Det innebär väl att folk kommer sitta och dricka öl/vin och snack trams. Mycket annat finns ju inte att pyssla med. Det blir nog trevligt i alla fall.

 

Nej, nu jobb. Sen ikväll ska det hoppas hopprep! Gissa om jag har ont i vaderna sen sist!

vet ni vad det värsta är?

Man får träffa så mycket trevligt folk!! Sen finns det vissa tveksamma personer man kommer i kontakt med också såklart, men överlag kommer man väl bara ihåg de braiga. Just nu har jag verkligen inte knytit an någon eller några speciellt mycket, men det kommer väl det med. Är redan nu lite putt på att Karin (roomie) ska åka om några dagar...grejen är ju den att det är sorgligt på något sätt att man träffar så många fina människor i livet (och då har jag ju inte kommit så långt i livet än) och att man inte får behålla alla gör mig lite ledsen, om än i förtid nu. 

 

Jag saknar ju alltid hemma och er alla. Grejen är ju att det läggs på folk hela tiden. Västsahara var ett helt år sen och det är först nu jag kan helt börja släppa och inte sakna det. Nu saknar jag Libyen och Lidia. Och vart man än reser i världen eller livet lär det här bli ett konstant exponentiellt problem. Lyxproblem kanske, träffar för mycket bra folk. Men det är lite  bittersweet tycker jag.