So what’s killing you? Is it the demon inside?

Everybody tackles their own demons, some on a day-to-day basis, some probably only haunted in their sleep and some might not even be in touch with their inner demon.
I’m still trying to figure mine out.

I’ve studied for years and years; I have more than one degree and have had lots of practical experience through internships, projects and the like. I’ve travelled, met people, and seen things. I’ve been published. I’ve tackled things that I don’t know, things I know and problems on the way. (Thank you Google and Wikipedia!) I’ve even had people appreciate what I do.

I really don’t see it as “I can’t do it”, because I’m positive I can handle anything that comes my way. I could learn anything, solve any issue and handle myself fine doing it. I The problem isn’t even that I don’t know what I want to do, I think I pretty much figured it out. It’s just doing it that freaks me out.

I don’t know how I can feel like I’m a newborn into the real world, straight out of high school. But, that is exactly how I feel.

I have a pretty sizeable ego and my self-confidence is at an all-time high. The problem is the confidence I have in myself. See, I don’t think the latter two are equivalent.

So what am I scared of? Being the big ass in the middle of the excavation, having someone call my bluff as I actually know nothing or is it maybe failing? Is it losing the people who are near and dear to me, by leaving them for the unknown? Is it being forgotten?

I am scared witless and shitless by everything. A part of me wants to be naively ignorant and pretend like there isn’t a big bad world that need saving. I don’t think the big or the bad or the saving is part of the problem, but I could so do with living on my island in my city with my friends and family and never leaving. I’d probably be at a job that leads me nowhere but it would pay the bills. The problem is that this would bore me. Quickly.

I think it might be finally facing real challenges and new things. It could finally having to prove to myself, as well as the people that have bought into my bullshit that I know stuff even though I don’t, that I can do it. Not just talk. More action. Leaving the safety that has been my life for so many years. Doing it alone. It scares me to death, but at the same time I have to do it, mainly to prove to myself I can. Which I can. And I’ll do it with flying colors. I have a whole crowd cheering me on, which I can’t explain in words how much it means to me.

Still, I can’t help wondering what the hell I’ve gotten myself into. :S The nightmares are back and I don’t like it at all…


So, what’s killing you?

Peter 30 och jag snart hemma!!

Snart hemma, nu är det bara två nätter kvar :D Ena kvällen kommer gå åt att dricka vin och den andra till att packa och plugga och dricka vin ;-) Ska bli skönt att sova i min egna säng och få sitta i min soffa och inte behöva vara ensam på hotellrum. Ensamhet är farligt. Och ensam känner man sig på hotell. Påtagligt mycket mer än annars.

Idag fyller Peter 30. (Jag är inte hemma och det suger.) Grattis finaste Peter!!

Jag hade velat vara hemma och inte här, tyvärr får jag ju dumma idéer ibland (som att bli minröjare) och då går ju inte alltid saker som man vill. I miss you. Stort grattis och tårta får du iaf av mig om några dagar. Hoppas jag. PUSS!!!!

♥ ♥ ♥

Blond i Geneve är värre än hemma.

Ja dagarna i Geneve går, och visst har jag roligt. Vi är ute varje kväll och gör någonting, skrattar, dansar, dricker vin eller badar. Jag tycker kursen går framåt, även om många av deltagarna är som små barn som varken kan vara tysta, lyssna eller bete sig som vuxna.

Förutom att ett ensamt hotellrum är det deppigaste jag varit med om är det bara en annan sak som verkligen gör mig irriterad. Jag blir provocerad och kanske låter det förstöra mitt humör mer än det borde.

I fredags fick jag ett mail från en annan kursdeltagare som tyckte det var lämpligt att skriva och berätta hur söt jag var och hur han tyckte vi borde lära känna varandra bättre. Han menade det nog som en komplimang, men jag blir störd och arg. Det känns oproffsigt och bara för att männen är den stora majoriteten på kursen, och inom mine action, är det inte okej att glömma att vi ändå ska vara kollegor.

Det som senare gjorde mitt humör sämre var när vi träffade några ute på kvällen varav den ena också kom med dumma kommentarer om hur "han skulle följa mig till vilket minfält som helst och säg hej då till pojkvän när du pratar med honom". Var får folk luft ifrån. Jag spyr.

Annars har jag hunnit med massa roliga saker, som sett Edward Scissorhands på utebio i parken, dansat och shottat (bland annat den diskmedelssmakande shotten Cilit Gang Bang) samt åkt upp till Le Salève med bergbana.

Nu är det i alla fall måndag och jag kommer hem på fredag. Känns bra. Fyra nätter är bättre än tolv på ensamt hotellrum.

Le Salève.

Work hard, play hard.

Jag har klarat av flygresan ner även om det var med panik, ångest och några lugnande. Flyget gick ju bra, det var ju bara jag som inte kunde vara lugn. När jag steg på i Stockholm var jag hispig och gråtig så flygvärden som hälsade hej till alla såg väl det och undrade hur jag mådde. Bra, sa jag, och började storböla. Hur som helst kom jag fram till Amsterdam, Geneve och till slut hotellet utan att dö.

Hotellet är trevligt, slapp heltäckningsmattor som jag hade förväntat mig, men jag måste säga att det kan nog vara det mest deprimerande i världen. Ett ensamt hotellrum. Kanske därför jag höll mig borta från det hela måndagkvällen och inte kom hem förrän ca 02.00. Full som en liten kastrull, efter vin vin vin och tequila. Ja, bra idé.

Solen skiner här och jag har badat, umgåtts med snälla människor och minerat botaniska trädgården i staden, om än bara på datorn. Jag hänger med i kursen även om jag inte hänger med bland minor och UXOn. Jag har en känsla av att jag kommer bli både förvirrad och förstå saker om vartannat i en dryg vecka till. Blev inbjuden av en Irakier att komma ner till Irak och jobba. Han skulle ge sin mailadress om jag ville dit.

Igår blev det med vin, peoplewatching och lite mer galet snack och roligt sällskap. Gratiskonserter, pannkakor med nutella och män i midjeväskor är ett underbart upplägg för en rolig kväll!

Planer till helgen? Det var snack om att hyra båt, men det snacket kom väldigt sent i måndagskväll, så vi se.

Det enda som är lite bummer är att internet på hotellet ligger på ca 70kr/24h som då självklart är i ett dygn, inte 24h som jag vill. Om man då sitter 2h på kvällen är det inte värt det, även om jag mer än något vill ha Skype, msn och lite facebook-dejter på kvällarna. Men snart är det helg, sen kommer jag ju hem igen. Jag får överleva med svinhög teleräkning istället.

Jag gillar Geneve!

Ångestpanikstress

Jag kommer på mig själv sitta med panikgråten i halsen och märker hur pulsen stiger. Bara så där. På jobbet. Jag kan helt plötsligt utan förvarning känna mig matt och yr som fan, i sängen eller vid datorn eller vart som helst. Jag har suttit och googlat KBT och hypnos och fobibotningsmetoder hela morgonen och är hela tiden nära att börja gråta för bara tanken på att jag måste genomlida de här flygresorna själv gör min till ett vrak.

Det är orimligt att hålla på så här. Det är inte kul för mig eller min omgivning (Peter har lessnat rejält och säger bara "sluta tänk så mycket" även om det är helt omöjligt). När jag kommit hem och overlevt de här flygresorna, vilket statistiken gör klart för mig att jag kommer göra, ska jag ta tag i det här. Den här dumma, orationella fobin ska väck. Och jag ska lista ut var den kommer ifrån. Jag ska testa luftfartsverkets DVD-häfte-grej, funkar inte det blir det hypnos eller KBT. Funkar inte det får jag väl i alla fall höra av mig till läkaren och få lugnande i tid, det här är som sagt orimligt.


Och jag ska sluta kolla på katastrofdokumentärer med flygplansolyckor. På allvar.

Geneva

Och nu är jag förväntansfull igen. Längtar efter Geneve och hoppas på mycket skoj :)

Har haft lite kontakt med kompisar där nere och känner mig inte nervös längre. Jag har också försökt glömma läskiga flygplanskrasch-drömmarna och skiter lite i hur jag borde se ut där nere. Det är ju sommar, varmt, och jag ska på kurs. Converse funkar nog utmärkt! Om inte annat blir väl de anställda avundsjuka för att de inte kan gå runt i det...! Och jag brukar ju klara av det mesta jag försöker mig på, så kursen borde inte vara ett hinder i livet.

Jag längtar efter det här, men utan jackan och med blont hår...

Pressure

Jag brukar ha ganska mycket press på mig själv men har varit inne i period då jag bara varit nöjd med tillvaron och njutit av att det inte legat massa saker och gnagt i bakhuvudet som jag inte hade gjort klart. Nu kommer stressen, pressen, ångesten sakta tillbaka. Inte för att jag har massa "rest-saker" men för att jag nu sakta börja inse att jag inte vet vad jag gör i höst. Och för att jag inser att det snart är höst. Ångest över att kanske inte ha en inkomst, eller för att de möjliga arbeten som finns i höst är skitläskiga.

Jag som kunnat sova gott i flera veckor...nu har mardrömmarna och den dåliga sömnen återvänt.