det är svårt

Nu har jag varit hemma i en dryg vecka och det är svårt. Det är så skönt att vara hemma, det är här jag vill vara och jag är glad att jag slipper ångesten från öknen. Tyvärr har den ju inte släppt bara bytts ut av hemmaångest.

Jag vet inte hur lång tid det tar att "landa" men jag har mycket mer problem än jag trodde. Det är jobbigt, jag är ledsen, jag saknar jobbet och folket och det är okej...men jag har svårt att greppa att jag inte ska tillbaka! Jag sa ju nej till att stanna för jag ville hem, jag vill vara hemma, jag trodde bara att det skulle vara mycket enklare att återanpassa sig...det är ju hemma liksom! Men det är inte så lätt och jag vet inte vem som skulle förstå. Det låter ju, det är ju, lite konstigt säkert för folk. Hemma är ju hemma, hur svårt kan det vara?

Känner mig dum, ledsen, lat, lite smått värdelös. Lättretlig, men det är inte med flit! Jag saknar öknen, jag visste väl att jag skulle göra det, men inte så här.

Allt som allt är det väldigt skönt att vara hemma! Det kanske inte låter som det men det är väldigt skönt. På så många olika plan. Det tar nog bara lite tid att bearbeta allt, även om det låter töntigt...

Labour Day

Ja, jo, det var igår men här så har de skjutit på helgdagen så vi kan vara lediga. Personligen är det trist, jag hatar ju lediga dagar, men inte har jag släpat mig till kontoret heller så jag kan ju bara vara tyst.

Helgen har väl varit relativt händelselös, även om det varit fest, fika, lunch, film...känns inte som något har hänt. Jag sitter här och stirrar på datorn. Osama bin Laden är död. Jahapp. Jag tror inte det gör någon större skillnad i världen? En man är ju inte "terrorism" i sig. Terrorist javisst men inte sjutton gör det någon större skillnad nu? One down...? Whatever. Är inte insatt, inte så intresserad.

Märkte också att Sverige tappat intresset för Libyen. Jag förstår ju grejen, hemma hade jag ju aldrig följt konflikter såhär mer än några dagar, sen kommer ju nya nyheter. Fick scrolla långt ner både på dn.se och aftonbladet.se för att läsa om Gaddafis son som dog. Men, ja, är inte så insatt.

Annars är det kallt här. Varmt i solen, mitt på dagen, men annars kallt! Ont i halsen, trött och ensam. Har supertrist...ingen som vill leka idag. Borys häckar hemma hela dagen. Mike upptagen med kontraktfix, Ginevra i Spanien, Carmen i öknen. Ska visa min lägenhet för nya italienskan, hon ska kanske flytta in här efter mig. Sorgligt. Kommer hon och tar min plats?

Borys sa så snällt att det bara är en som kommer sakna mig. Han. Han sträckte sig så långt som till två, han och Carmen...men inga andra. Alla andra kommer ha glömt mig inom tre dagar. Jag blev skitsur. Så lätt är jag väl inte att glömma!? Diek kontrade med att alla som jag haft kontakt med här nere kommer sakna mig...Borys är bara putt på mig att jag ska åka. Han tycker redan illa om den nya "Emman" som inte ens kommit än...

Leia

Official member of the Beer Appreciation Society of Minurso. (Princess) Leia.

Stolt :)

Kungabröllop, regn och glass till frukost

Här är det regnigt och småtrist. Jag sitter hemma och bråkar med datorn, kameran, foton. Samma gamla visa. Senare idag ska jag till jobbet och vid 17 är det Camerone Day BBQ celebration. All the french officers, the 1st Saharan Armoured Regiment och the Beer Appreciation Society ska fira (commemorate kanske) massa fransmän som dog i Mexiko i något slag. Jag och Borys blir invalda i the BAS idag, är tanken...

Jag är stressad och även om jag längtar hem hur mkt som helst hela tiden är jag ledsen att dagarna tickar på och att jag snart ska lämna Laayoune. Jag ville inte, jag vill inte, stanna kvar i månader....tror jag. Jag vill hem, vet jag. Samtidigt kanske jag skulle tackat ja. Det är ju för sent nu, men ja, jag känner mig ångestig över att åka. Såklart, story of my life, eller hur?

Här får ni njuta av en bild jag lyckades konvertera till rätt format, en bild på lite av det vackra här som jag kommer sakna...

Vafan

Det står en gubbe på kullen utanför mitt fönster och glor in på mig, vinkar, och går fram och tillbaka. Orka. Jag som skuttade runt i trosor och linne nyss, jag glömmer att man inte kan det här. :(

Jag vaknade i morse, hade drömt om Angry Birds hela natten och inte alls fått någon bra natt sömn. Ni vet när man är halvvaken och halvsover, nästan som att man hallucinerar? Och försöker aima kudden som en fågel för att träffa saker osv. Äh, låter osammanhängande, hur som helst, jobbig natt. Kände mig hängig igår kväll, värre i morse. Kanske därför jag drömde störda grejer? Feberdrömmar typ. Gick till jobbet, mådde blä, mailade iväg jobbgrejs till chefen, pallade inte mer och gick hem och sov i typ fyra timmar. Jag mådde så pass okej när jag vaknade att jag drog iväg mig själv till påskfesten på jobbet. SÅ tragisk. Mike och jag dyker upp, träffar öken-Karl där, typ 5 pers till på festen. Allt som allt dök det väl upp en tio-tjugo, men hela grejen kändes bara tragisk.

Fick skjuts hem och nu sitter jag här i mitt mörker så gubben inte kan se in. Lyssnar på Lisa Miskovsky. Why? Ingen aning? Jag är hängig, trött, lite stressad. Idag har inte varit den bästa dagen men ändå långt ifrån sämsta. Känns så okej nu när jag är på väg hem. Släpper allt lite i taget, att komma hem kräver verkligen en viss mental förberedelse. Inte att komma hem men att lämna allt här.

Här i Västsahara håller vi inte på med minröjning alls för tillfället, iaf inte på östsidan där FN är involverade i röjningsarbetet. Det vi arbetar med nu är Battle Area Clearance och Explosive Ordnance Disposal, inte minröjning. Stor skillnad men det är svårt på svenska att skilja på allt i tal, minröjning låter liksom lättast.

Minröjningen kommer börja i juli-augusti någon gång. Imorgon ska vi ha möte med alla involverade budgivare på det här projektet. Det är ett ganska stort antal företag och organisationer som kommer komma hit, det hade på ett sätt varit väldigt spännande att fått vara med i början på det arbetet, rent jobbmässigt. Det kommer kanske fler chanser, men imorgon får jag i alla fall vara med på briefingen om arbetet och träffa alla involverade. Hittills är det enda företag jag kommit i kontakt med Landmine Acition, som arbetar här nu, och de är ganska små. Imorgon kommer ett antal "kända" företag, kan nog bli lärorikt för mig. På måndag åker Diek och Borys ut i öknen med dem för att visa området.

Asså

Jävla skitkamera. Inte kameran i sig, men resten. Tagit massor med fina bilder, men neeeej, de är fel format så jag kan inte dela med mig på varken bloggen, fejjan eller mail. Bajs.

Annars hade jag en bra långfredag. Suttit på kontoret hela dagen. Borys, Öken-Karl (haha) och jag jobbade fram till lunch typ, sen satt jag och Borya till typ NU och drack vin och pratade. "Thanks Emma, for today...I haven't spoken to a woman for this long...ever." Vi har det bra, han och jag. Han är så enkel och fin, som en vän man haft i hundra år som tar en för vad man är...i mitt fall "psykfall". He deals well.

Jag kommer inte sakna lika många som jag tror när jag åker hem. Kanske bara ett par, tre stycken? Borys, Mike, Diek, Hola? Inte många fler, egentligen. Speciellt Borys. Om ni där hemma, Peter och Linda vet, men om ni där hemma skulle träffa Borys så skulle ni förstå. Han har ett hjärta av guld men skulle spöa upp någon som snackade skit om hans vänner. Takes no shit, men en liten ängel egentligen.

Nu ska jag sova/läsa/äta/decka...typ. Imorgon mer jobb, mer bråk med kameran säkert, sen påskfest. EGGHUNT. Jag är inte med om jag inte vinner.

Mwah, snart är Emma hemma. Längtar.