Byter inriktning

På innehållet här. Jag vet inte om det kommer intressera någon men sen mitt korsband gick av har jag spenderat väldigt mkt tid på att läsa om andras historier. Jag tror jag både för min egen skull, men också om det kan ge nåt för nån annan, ska skriva om hur det här kommer gå.

Jag har fått ja till operation men vet inte när den är ännu. Troligtvis inom 12v men hoppas på att det blir relativt snart. Är nervös men glad för jag är så trött på att ha det som det är nu.

Även om det kommer kräva jobb och tid måste jag komma ihåg att om ett år kommer förhoppningsvis allt vara värt det.

Så. Nu får jag också be om ursäkt för det kommande tråkiga innehållet för de som läser här ibland och inte alls bryr sig om mitt korsband :)

det här med att vänta

Jag är så rastlös och irriterad och deppig idag. Ja, det stavas nog PMS. Som en tjatig papegoja är mitt knä typ allt jag tänker på. Kommer jag få operera, vill jag, hur lång tid måste jag vänta, när kan jag springa, osv. Det maler i huvudet. Jag vill inte operera, det är ju på tok för läskigt. Men jag VILL ju operera för jag kan inte hålla på att vara så här rädd för att röra mig. Blir tokig!! 

Nästa vecka åker jag ner till Gbg på konferens om digitalt kulturarv. Två dagar med föreläsning och försök från mitt håll att nätverka. Skulle åkt med jobbfavvo men han kan inte så nu slängs jag ut ur min comfort zone ensam. Vad kan jag komma med? Ingen aning. Eller ingenting är väl svaret, men jag får väl träna på att låtsas kunna skit. Får i alla fall träffa Charlotte igen! Inte setts sen GIS-plugg. Sjukt länge sen. 

Nej, nu kanske jag borde sova bort den här skitdagen och komma en dag närmre knäbeslut. Fan. Panik. Jävlabajsknä. Och ont har jag. Inte så jag tänker på det, har vant mig nu, men ont ont hela tiden. Ibland ONT ont. Ibland ont. 

Korsband suger. 

My chemical romance

I väldigt många är nu har MCR varit en väldigt stor del av mig. Idag har de beslutat att lägga av och jag har inte ens tänkt tanken att det här skulle hända. Inte nu. Inte idag. Inte någonsin.

Det är sjukt att tänka tanken att jag aldrig mer kommer få se dem uppträda eller bli knäppglad när de släpper nytt material.

Idag är verkligen en sjukt sorglig dag. Jag trodde inte det skulle kännas så overkligt och tomt. Men det gör det.

Jag har tur som har fått träffa dem och prata med dem. Att få se dem live mer än tio gånger. Alla resor jag gjort för att få se dem. De har verkligen varit min religion i många år! Och de kommer alltid vara mina favoriter!! Men fyfan för idag. Och fyfan för deras sämsta beslut nånsin.

fredag

En helt vanlig fredag. 

Fick mess från Jonas som är i Mali och min-gisar. Jag är tokigt avis och hoppas fortfarande att 2013 levererar något med spänning. Men ja, överlag är jag ju tokigt nöjd med det mesta så jag kanske inte ska längta mig iväg till kidnappningslandet Mali. Eller det underbara musiklandet Mali. Afrikanska ljud och dofterna-Mali. Värmen i Mali. 

Ikväll har jag och K sagt att vi ska ut och röja på stan. Det händer ju aldrig så det blir väl intressant att se vart vi hamnar. Jag har hällt upp en drink med typ 1/10 sprit och 9/10 juice. Hårt av mig. Sminkar av för att sminka på men fastnade i soffan. Sitter och gäspar. Hur blir man pepp? Är jag kanske för gammal? Ute finns folk. Jag vet inte ens om jag gillar "folk". 

Ja, det här var ju ett spännande inlägg. Party. Woop!

Det här kan ju vara kul?

Blogga från mobilen. Åh vilken bloggare jag kommer bli. Roliga inlägg med bilder, hela grejen ;)

Idag är det vårdagjämning. Så här ser det ut ute. Kul.

allt det där man inte skriver

Den här bloggen har väl mest fyllt funktionen resedagbok när jag åkt ut. Jag har väldigt lite kul saker att fylla den med hemma, inte för att livet är trist men det känns bara ointressant allt jag skulle vilja skriva om. Är inte så bra på att formulera mig, är inte så rolig, så det blir lite platt. Är för lat för att ta bilder/lägga upp här. 

Jag sitter och undrar hur man som vuxen får ordning på alla tankar och känslor? Det är ju inget jag skulle skriva om här kanske, allt det som förvirrar eller deppar en, men vad gör folk? Håller folk helt enkelt allt inombords, pratar man med kompisar och familj, proffs, eller skriver folk typ dagbok? Jag ligger väl mest sömnlös om nåt tynger eller inte är helt enkelt. Men det vore skönt att skriva av sig. Det känns bara så bisarrt? Jag har ju inte ens skrivit dagbok som ung. Jag vet inte, man kanske skriver mail man aldrig skickar? 

Idag började det snöa igen. Det tynger mig. Jobbigaste vintern jag varit med om. Det är stökigt hemma. Jag har ont i knät. Jag är för lat att gå ner och rehaba ordentligt. Jag är konstant trött. Jag längtar till Afrika, till värme, till smuts, till leenden, till kaos och rörelse, till sol, till alla överväldigande intryck, färger, ljud, känslor. Jag är rädd att jag kommer vara hemma så länga att jag inte får åka ut mer. Att det inte är aktuellt att bli skickad på insats. Att andra får åka. Att det är slut med det spännande. Att livet helt enkelt alltid kommer vara så perfekt som det är nu, där vintern är det största problemet, att man får vara privilegierad  och ha tryck i duschen och mat i kylen - och ändå längta bort. Nu blir allt rörigt. Nu lägger jag ner och skriver mail jag inte skickar. 

Det här med att vara glad i ett halvår...

Nu har jag sen min start på jobbet gått runt och varit fånigt glad och positiv i ett halvår. Den bubblan har nu spruckit och därmed har jag något att klaga på = skriva i bloggen.

Jag pajade mitt korsband för några veckor sen i fjällen, skidhelg med just det - bästa jobbet...det tog ungefär 2h i backen sen gick det utför på mer än ett sätt. Jag hade i och för sig inte så farligt ont då, gick på kryckor i två dagar och fick magnetröntgas när jag kom hem till Sthlm igen. Sen dess har jag träffat sjukgymnaster, läkare, läkare igen, varit på akuten efter ett till "vridningsvåld" som det så fint står på nätet, gått på kryckor och blivit bättre, sämre, bättre, sämre. Allt som allt är det väl ganska pajat men kommer säkert bli bra med många månaders jobb och rehab. Just nu känns det bara jobbigt även om jag vet att det inte är hela världen, korsbandsskador är hur vanliga som helst.

Knäskadan i samband med det här ihållande helvetiska vintervädret gör att jag känner mig smått döende. Jag förstår att jag kunde haft det värre, men i ärlighetens namn skiter jag i det i denna skrivande stund. Jag pallar inte mer vinter, och nu när det till och med fick vara vår i 6 dagar. Alltså, det här måste vara den värsta vintern i mannaminne? Eller så är jag ovan efter två vintrar/vårar i Afrika. Men jag fixar inte det här, jag gör verkligen inte det. Jag mår ju psykiskt dåligt. Jag vill bara gräva ner mig och inte komma ut förrän det är grönt ute. Solens strålar som värmer och djur som hoppar runt och har livsglädje. Då, när de kommer fram, då kommer även jag fram.

Tills dess är det survival-mode on och kämpa mot den förjävliga vinterdepressionen som står och hånskrattar åt mig och mitt knä från alla håll och kanter.