Det har liksom hänt mycket och inget.
Jag har deppat, gått till en kbt-terapeut, pratat, mått bättre, fått ont i ryggen, mått bättre, sämre, knät, jobbstress, inte stress, mer ont, lite upp och ner med humör, depp, osv osv. Så har hela våren och sommaren sett ut. Det har liksom inte hänt nåt, det har väl varit det som fått mig att vara låg och kombon konstant ont är ju tyvärr inte alls upplyftande.
Jag är oändligt tacksam för alla runt omkring mig. Alla vänner och kollegor som jag kan vara öppen och ärlig mot om allt det här. Allt förstående och kanske även det icke-förstående men de snälla ord jag mött. Jag har liksom själv aldrig köpt det här med depp. Inte på riktigt. Alltid avfärdat det med att livet är upp och ner. Det kanske har varit rätt uselt av mig, men det är svårt att förstå när man inte varit med om det. Precis som att det är svårt att förstå det här med fysisk smärta. Att ryggont inte bara är ryggont, det är svårt för folk att förstå.
Nu är det snart höst igen, snart vinter, snart mörkt. Jag ljuger om jag påstår att det här inte är lite läskigt. Jag vet att sommaren, solen, ljuset och värmen hjälper mig i mitt mående. Jag vet att hösten kommer innebära rehab och operation. Jag är nervös över måendet. Men. Jag har i alla fall gjort det jag har kunnat i förebyggande syfte. Ryggen är magnetröntgad. Knät är på väntlista. Samtal är inbokade. Nu är det bara att konstant försöka hålla sig sysselsatt. Mat, vänner, värme, positiva tankar. Jag är lite som ett fysiskt och psykiskt vrak, men jag kan se på mig själv med lite humor. Det är som en parodi nästan. Men. Som sagt tidigare. 2014 – som jag hoppas och längtar!
