Ensam är stark

Det går upp och ner. För det mesta lyckas jag hålla det uppe men det händer att det kommer dippar. De är inte längre lika svåra och jobbiga och jag tar mig ur fortfarare. 

Jag känner mig sviken av min bästa vän. Jag har väl haft på känn att hon inte längre är min bästa vän men jag trodde aldrig hon skulle svika mig såhär. Jag vet inte varför jag trott att hon hade mer integritet än så här men tydligen kan mina dåliga beslut i livet rättfärdiga hennes dåliga beteende nu. 

Det känns som att alla mina år tillsammans med P nte längre betyder något, det är en sorglig känsla. Förmodligen är den tillfällig. Alla minnen och alla känslor som fanns kvar är nu ersatta att en tomhet och en ilska som kommer ta mycket tid att hantera och handskas med. Det kommer förhoppningsvis en dag då jag kan se alla bra år för vad de var och minnas dem med glädje men för tillfället känner jag att mina sista fjorton år som varit inte längre får spela in i mitt hjärta. Det är mest den tanken som gör mig ledsen och besviken. Att allt var för ingenting. Jag känner nästan inte nåt längre när jag tänker på sista veckan. Jag har varit så besviken och ledsen, känt mig så övergiven och sviken. Men inser också att det är ju sådana här tillfällen man på riktigt lär sig något om sig själv och de man har omkring sig. Man måste nog nå en botten för att komma ur allt lite starkare.

Det jag lär mig varje dag nu är att jag mår bra och att jag måste jobba för att fortsätta må bra. Jag måste göra roliga och nyttiga saker, träffa folk som betyder något och tänka bra saker om mig och de omkring mig. Positiva tankar och känslor måste för ett övertag över de dåliga och negativa. De destruktiva. Jag känner mig stark. Ibland starkare än jag någonsin varit. Ibland halkar jag in in en dimma där jag glömmer det här men jag försöker inte glömma. Jag testar nya grejer, försöker skratta mycket och inte tänka för mycket på allt. Och framförallt - inte övertänka saker. 

Jag tror verkligen det kan bli bra det här. Livet. Att jag kan må bra och må bra i mig själv. Vet mina begränsningar och känner mig själv bättre än innan. Växer och lär mig och inser att allt inte behöver vara liv eller död. Man kan också däremellan bara vara och känna sig glad över just att bara få vara. Min sömn har blivit bättre. Jag försöker träna hårt och snart ännu mer. Hitta rutiner, hitta kul och hitta nya intressen! Det är en enorm lättnad att känna livsglädje igen. Och det känns sjukt mycket charmigare än att gå runt och deppa. 

det känns som att nån jag saknat så länge är tillbaka

Och att denna någon är jag.

 

Det var så länge sen jag kände igen mig själv. Jag har liksom tappat bort mig själv, mina känslor, mål, min pepp och mina utmaningar. Jag har badat i ett virrvarr av förvirring och negativa känslor och tankar. Jag har inte känt mig som Emma.

 

Jag har ofta gått runt med en glad, bubblig känsla i magen. En förväntansfull och nästan lite kär känsla. Så har jag ofta känt för olika saker, aktiviteter, djur, vänner, framtidsplaner, allt möjligt. Sett mig själv som någon (livs)glad och tacksam för livet. Under det sista året har den här känslan bytts ut mot en klump i magen, en oro och en nervositet, en ångest som aldrig släpper. Jag har varit uppe i varv konstant och inte kunnat andas, jag har inte slappnat av eller låtit mina tankar ta en paus. Alltför ofta har de här känslorna manifesterat sig fysiskt i form av panikångest eller sömnlöshet. Jag har gråtit som ett kolikbarn och härjat runt som om jag hållit på att förlora förståndet. 

Nu, efter kanske 5 veckor av medicinering, inser jag när jag sitter på jobbet min andra dag efter semestern (något som i vanliga fall skulle gjort vem som helst lite smådeppig) och inte får så mycket gjort att jag inte kan fokusera av helt andra anledningar. Solen skiner och Riddarfjärden glittrar. Jag bubblar och känner mig kär. I mig själv och i livet. Jag känner att jag är tillbaka. Nån jag saknat något oerhört har varit borta så länge och ersattes av någon jag inte alls tyckte om eller kom överens med är nu tillbaka. Jag känner att jag är tillbaka. Jag vet inte hur mycket av den här förändringen beror på alla mina timmar av skrivande och tänkande, hur mycket som är medicinen som hjälpt mig på traven eller hur mycket som är några veckors semester och en paus från allt men det spelar ingen roll.

Så här ska man må. Så här har jag längtat efter att få må men inte varit säker på att jag nånsin kommer känna igen. Jag kan inte ens med ord beskriva vilken lättnad det är!

i min värld är det hela världen

 Kommentarer som ”det är inte hela världen” är så dumma, så idiotiska i all sin välmening. Precis som ”tänk inte på det där” eller ”det blir bra ska du se”. Jag kan bli arg, sårad och ledsen av just de där kommentarerna.

I min värld kanske det ÄR hela världen. Jag KAN inte sluta tänka eller grubbla, hade jag kunnat det så hade jag ju självklart gjort det! Och just där och då när det är svårt så kanske det känns som att det aldrig kommer bli bra. Även om jag vet att det kommer gå över och kommer med största sannolikhet bli bra.

Det man behöver när det är sämst är kanske bara en kram och inga ord för att ”ta bort det”. För det går inte att ta bort det. Trösta utan ord eller ett förstående i att det är jobbigt och kommer ta tid.

äntligen hjälp

Det har väl gått ett halvår nu sen allt kaos började. Lite mer kanske. Jag har haft toppar och dalar, humörsvängningar som svajat från timme till timme, dag till dag och nu sista tiden kanske från vecka till vecka. Jag har på sistone klarat av en vecka i streck utan att det dalat och känt att "nu jävlar har det vänt!" för att sen vid minsta lilla motgång hamnat i en djup svacka, ett mörkt hål. Den galna berg-och-dalbanan som var jag i vintras/våras har blivit något lugnare, lite plattare men med längre och framför allt djupare dippar. Jag har haft tur att jag fått gå till min husläkare ofta på avstämningar och pratstunder, blivit sjukskriven för att orka med mig själv och jobbet samt fått tala med flera proffs, några bra och nån mindre bra. Jag har fått fantastiskt stöd från jobbet i det hela men det är nåt som uppenbarligen inte fungerat eftersom jag hamnar på noll så fort det djupdyker. Precis som det känns när det är toppen och all vänt känns det som när det dyker. Som att jag aldrig kommer ta mig upp igen, som att jag drunknar och inte kommer orka ta mig igenom det som känns som en kvävande mörk massa som omsluter en. Nåt har inte funkat och det låter så fjantigt, men som jag har kämpat. Jag kämpar att bryta tanke- och beteendemönster. Att stanna upp och försöka andas. Tränat motvilligt för att "det är bra". Lärt mig säga nej. Lärt mig se tecken på vändingarna. Och ändå hamnar jag här. 

Idag var jag hos min husläkare för avstämning om min sjukskrivning. En simpel fråga om hur jag mår och det brister. Jag vet inte varför men hela min dag är en upprepning av detta scenario. Det slutade i alla fall med att jag nu får medicin. Det känns som att en tung jävla vikt släppt från mina axlar! Att med allt jobb jag gjort som inte funkat som jag hoppats, som inte fått upp mig dit jag vill, så kanske jag ändå kommer må bra, bli frisk från den här skiten. Jag kanske lyckas hitta tillbaka till mig själv! Jag kanske framför allt kan fokusera på allt annat som behöver redas ut i livet. Hitta en trygghet i mig själv, lyckas bo ensam för första gången, att klara av semestern som jag är så rädd för.

Jag tänker inte skämmas över att jag mår dåligt. Jag vägrar låtsas som att jag mår finfint när jag inte alls gör det. Jag vill inte behöva ljuga för folk. Jag bär alla mina känslor på utsidan, på gott och ont. Take it or leave it, jag förstår att det är otroligt påfrestande för folk i min närhet precis som att det är fullkomligt utmattande för mig själv. Jag är inte enkel och sprudlande hela tiden. Jag önskar att jag vore det. En levnadsglad, bubblande hög av positiv energi! En glädjespridare. Det vill väl vi alla vara men ibland är det inte så lätt att hitta dit. Men jag tänker fortfarande inte skämmas. Vi får hjälp med brutna ben, krassliga halsar, trasiga kroppsdelar utan att någon reagerar. Nu är mitt huvud och mitt hjärta lite trasiga och jag skäms inte. Det är inte mitt fel och jag kan inte hjälpa mina dåliga tankar och mina negativa spiraler. Jag vill inte tänka på att inte orka mer. Jag vet att det är och uppfattas som sjukt otacksamma tankar och det är inte tankar jag är stolt över men jag har dem för det. Och jag vet att jag inte är ensam. Och jag kan tycka det är jobbigt att prata om det och erkänna det men jag tror verkligen inte saker blir bättre av att vara tyst. Så jag skriver det här inlägget som jag säkert kommer ångra så fort nån har läst det...men så får det vara. Terapi i att skriva.

Jag vill hitta tillbaka till mig själv och jag hoppas så innerligt att jag kommer göra det nu men hjälp av alla som stöttar, både privat och proffs och framförallt den ytterligare pushen från medicinen. Nu är det slut med överdriven oro, panikångest och djupa dalar, jag välkomnar ett mer stabilt, avtrubbat känsloliv! Håll tummarna.

det här med välmående

Jag önskar jag kunde sätta bättre ord på det. Jag tror väl jag haft det här måendet rätt länge, ångesten är väl nåt som hängt med sen tonåren även om jag sällan som yngre reflekterat över det. 

Igår kändes det ju som typ att jag skulle dö och att det aldrig skulle vända och bli bättre och allt var värdelöst och jag var värdelös. Känslan av att man drunknar i sitt mående, i ett svart hål och att man är omringad av panikkänslor, hjärtklappning, spändhet och en känsla av att inte kunna andas eller lugna ner sig. Sjuklig ångest. En känsla av hjälplöshet i det hela, att man inte kan styra varken sina tankar, sitt mående eller sitt fysiska välbefinnande.

Igår tänkte jag att medicin skulle vara only way to go. Att de här känslorna kommer aldrig försvinna och jag kommer drunkna och inte kunna andas eller må bra igen. Idag känner jag mig lite lugn och "stabil". Inte kanske lycklig och glad, men långt från paniktårar. Nästan lite dränerad. Lite känslokall och lite rädd. Rädd att det ska komma tillbaka utan förvarning och utan att jag kan göra nåt åt det.

Sen går en halv dag och man får ångest från ingenstans, det kommer krypandes i bakhuvudet. Och så försöker man slå bort tankarna men det går inte. Kroppen reagerar fysiskt på hur man tänker och känner och när de fysiska reaktionerna sätter igång går det inte att stoppa det. Och det är så värdelöst. Man känner sig hopplös och som att man inte är normal.

Allt jag skulle vilja är att vara stabil och lugn, gärna utan varken toppar eller dalar. Gärna lite lugn och säker i och på mig själv. På det som händer runt om. Att kunna lita på mig själv och att jag inte kommer bryta ihop från ingenstans. Att inte behöva hjälp eller stöd hela tiden från andra. Känslan av ensamhet eller bara vetskapen om att jag kommer vara själv en kväll, en natt eller ännu värre en hel helg ger mig panik. Panik över att kanske få panik. Ångest över framtida ångest. Så jag försöker sysselsätta mig själv, träffa folk, göra saker. Men jag vill ju klara av en helg själv. Utan planer och panik. Jag vet inte hur jag kommer dit men det känns väl som att de glada topparna och normala känslorna håller i sig något längre nu än bara för några veckor sen. Sömnen har blivit något bättre i alla fall. Nu sover jag kanske några timmar i sträck och vaknar inte lika ofta. Det hjälper säkert. 

Jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka till den person jag själv ser mig som, som glad och energisk, men det ska jag. Jag jobbar med det hela tiden, det är väl det som räknas kanske. 

Och nu hamnar tankarna här. Inte längre en resedagbok men roliga utlandsjobb men en plats för att älta och vädra ångest och grubblerier, så skoj :)

Krig i världen, SD i Sverige och en intresseanmälning till Irak. Hej och hå, undrar hur 2015 blir.

Ja, det är inte ofta och det är inte så spännande, men idag måste jag skriva av mig. 

Sitter på jobbet i mörker (ute för det är december och klockan är ju faktiskt strax efter 14 och inne för lamporna märker inte att jag sitter här i min ensamhet och släcks hela jävla tiden). 

Jag brukar ju verkligen inte ha någonting att skriva när jag är hemma i Sverige. Och det kanske jag inte har nu heller i och för sig. Den senaste tiden har gått åt till att rehaba min höft som drog på sig trokanterit här under sommaren. Att vara helt skadefri är inte riktigt min grej har jag märkt. Under hösten har jag satsat mer på styrketräning och nu på slutet CrossFit som måste vara det roligaste jag gjort. Helvete vad skoj det är!! Kör BootCamp 3 morgnar i veckan och märker ju hur både kroppen förändrar till utseendet och att jag blir starkare. Det är rätt grymt. Målet nu är ett skadefritt 2015, några små delmål samt att springa halvmaran på under timmen. 

Här hemma går jag mest runt och skäms över det som händer i riksdagen, skäms över att Sverige har ett rasistparti som stöds av alldeles för många människor. Att vi är ett sånt land nu. Det är pinsamt och med tanke på hur det ser ut i dagsläget i världen borde vi absolut inte ta nåt för givet, vara sjukt tacksamma över det vi har och till största möjlighet dela med oss av det vi kan. Jag blir så förbannad när jag tänker på det jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag hoppas den dagen aldrig kommer, men om den gör det och vi måste söka oss till andra länder för att få hjälp, mat, hem och vård, att alla jävla idioter som röstar på SD inser vilka själslösa idioter de är. 

Det är så otroligt mycket som skrämmer mig i världen idag, terrorister och krig, inskränkta personer och ett politiskt kaos. Men det som skrämmer mig mest, jag antar det som ligger till grund för det mesta av allt skit i världen är hatet. Hatet skrämmer mig. För några dagar sen skcikade jag en intresseanmälan till MSB för en tjänst i nordvästra Irak. Det tycker jag är skitläskigt. Jag vet inte om jag vill, vågar eller kommer åka om jag skulle få chansen. En del av mig tror och hoppas att nån annan kommer få det (det lär finns en drös med folk som har längre erfarenhet än vad jag har som får chansen före mig) så slipper jag ta ett beslut. En annan del dras till det och känner nån form av längtan bort till kaoset och det läskiga. Att på nåt litet obetydligt sätt försöka bidra på nåt sätt till att hjälpa folk som utsätts för det här hatet på ett mycket mer aggressivt sätt än jag själv. Att få uppleva det som händer, att få vara en del av det, att få vara så privilegierad att förvärva kunskaper och erfarenheter de flesta inte får. En annan del tänker att det är en riktigt bra merit att ha i framtiden. Jag är kluven, nervös och lite förväntansfull. Jag tror inte jag blir utvald att jobba i Irak. Men vilken grej det vore! 

Ja, vi får väl se om det blir några fler inlägg. Allt beror väl på vad som händer. Men nu fick jag i alla fall skriva av mig lite och osammanhängande. 

Hejhej

Ja, eftersom jag suger på att blogga så har det gått en miljon månader sen sist. Kan också vara för att ingenting händer i mitt liv. Jobbar med Förbifart Stockholm, det upptar alldeles för mycket av min tid. Ska åka på OCHA Induction Training med MSB nästa vecka, håller verkligen tummarna att detta leder till nåt spännande uppdrag i den stora världen snart. Skulle vara skoj att få åka iväg på ett kortare, spännande uppdrag. 

Det roligaste med nästa veckas kurs är att få åka till Revinge, där har jag aldrig varit! Och förhoppningsvis blir det massor med utbyte av erfarenheter med alla deltagare som kommer från spridda delar av världen. Ja, annars händer det väldigt lite. Jag vet inte ens varför jag skriver det här.