So what’s killing you? Is it the demon inside?

Everybody tackles their own demons, some on a day-to-day basis, some probably only haunted in their sleep and some might not even be in touch with their inner demon.
I’m still trying to figure mine out.

I’ve studied for years and years; I have more than one degree and have had lots of practical experience through internships, projects and the like. I’ve travelled, met people, and seen things. I’ve been published. I’ve tackled things that I don’t know, things I know and problems on the way. (Thank you Google and Wikipedia!) I’ve even had people appreciate what I do.

I really don’t see it as “I can’t do it”, because I’m positive I can handle anything that comes my way. I could learn anything, solve any issue and handle myself fine doing it. I The problem isn’t even that I don’t know what I want to do, I think I pretty much figured it out. It’s just doing it that freaks me out.

I don’t know how I can feel like I’m a newborn into the real world, straight out of high school. But, that is exactly how I feel.

I have a pretty sizeable ego and my self-confidence is at an all-time high. The problem is the confidence I have in myself. See, I don’t think the latter two are equivalent.

So what am I scared of? Being the big ass in the middle of the excavation, having someone call my bluff as I actually know nothing or is it maybe failing? Is it losing the people who are near and dear to me, by leaving them for the unknown? Is it being forgotten?

I am scared witless and shitless by everything. A part of me wants to be naively ignorant and pretend like there isn’t a big bad world that need saving. I don’t think the big or the bad or the saving is part of the problem, but I could so do with living on my island in my city with my friends and family and never leaving. I’d probably be at a job that leads me nowhere but it would pay the bills. The problem is that this would bore me. Quickly.

I think it might be finally facing real challenges and new things. It could finally having to prove to myself, as well as the people that have bought into my bullshit that I know stuff even though I don’t, that I can do it. Not just talk. More action. Leaving the safety that has been my life for so many years. Doing it alone. It scares me to death, but at the same time I have to do it, mainly to prove to myself I can. Which I can. And I’ll do it with flying colors. I have a whole crowd cheering me on, which I can’t explain in words how much it means to me.

Still, I can’t help wondering what the hell I’ve gotten myself into. :S The nightmares are back and I don’t like it at all…


So, what’s killing you?

Peter 30 och jag snart hemma!!

Snart hemma, nu är det bara två nätter kvar :D Ena kvällen kommer gå åt att dricka vin och den andra till att packa och plugga och dricka vin ;-) Ska bli skönt att sova i min egna säng och få sitta i min soffa och inte behöva vara ensam på hotellrum. Ensamhet är farligt. Och ensam känner man sig på hotell. Påtagligt mycket mer än annars.

Idag fyller Peter 30. (Jag är inte hemma och det suger.) Grattis finaste Peter!!

Jag hade velat vara hemma och inte här, tyvärr får jag ju dumma idéer ibland (som att bli minröjare) och då går ju inte alltid saker som man vill. I miss you. Stort grattis och tårta får du iaf av mig om några dagar. Hoppas jag. PUSS!!!!

♥ ♥ ♥

Blond i Geneve är värre än hemma.

Ja dagarna i Geneve går, och visst har jag roligt. Vi är ute varje kväll och gör någonting, skrattar, dansar, dricker vin eller badar. Jag tycker kursen går framåt, även om många av deltagarna är som små barn som varken kan vara tysta, lyssna eller bete sig som vuxna.

Förutom att ett ensamt hotellrum är det deppigaste jag varit med om är det bara en annan sak som verkligen gör mig irriterad. Jag blir provocerad och kanske låter det förstöra mitt humör mer än det borde.

I fredags fick jag ett mail från en annan kursdeltagare som tyckte det var lämpligt att skriva och berätta hur söt jag var och hur han tyckte vi borde lära känna varandra bättre. Han menade det nog som en komplimang, men jag blir störd och arg. Det känns oproffsigt och bara för att männen är den stora majoriteten på kursen, och inom mine action, är det inte okej att glömma att vi ändå ska vara kollegor.

Det som senare gjorde mitt humör sämre var när vi träffade några ute på kvällen varav den ena också kom med dumma kommentarer om hur "han skulle följa mig till vilket minfält som helst och säg hej då till pojkvän när du pratar med honom". Var får folk luft ifrån. Jag spyr.

Annars har jag hunnit med massa roliga saker, som sett Edward Scissorhands på utebio i parken, dansat och shottat (bland annat den diskmedelssmakande shotten Cilit Gang Bang) samt åkt upp till Le Salève med bergbana.

Nu är det i alla fall måndag och jag kommer hem på fredag. Känns bra. Fyra nätter är bättre än tolv på ensamt hotellrum.

Le Salève.

Work hard, play hard.

Jag har klarat av flygresan ner även om det var med panik, ångest och några lugnande. Flyget gick ju bra, det var ju bara jag som inte kunde vara lugn. När jag steg på i Stockholm var jag hispig och gråtig så flygvärden som hälsade hej till alla såg väl det och undrade hur jag mådde. Bra, sa jag, och började storböla. Hur som helst kom jag fram till Amsterdam, Geneve och till slut hotellet utan att dö.

Hotellet är trevligt, slapp heltäckningsmattor som jag hade förväntat mig, men jag måste säga att det kan nog vara det mest deprimerande i världen. Ett ensamt hotellrum. Kanske därför jag höll mig borta från det hela måndagkvällen och inte kom hem förrän ca 02.00. Full som en liten kastrull, efter vin vin vin och tequila. Ja, bra idé.

Solen skiner här och jag har badat, umgåtts med snälla människor och minerat botaniska trädgården i staden, om än bara på datorn. Jag hänger med i kursen även om jag inte hänger med bland minor och UXOn. Jag har en känsla av att jag kommer bli både förvirrad och förstå saker om vartannat i en dryg vecka till. Blev inbjuden av en Irakier att komma ner till Irak och jobba. Han skulle ge sin mailadress om jag ville dit.

Igår blev det med vin, peoplewatching och lite mer galet snack och roligt sällskap. Gratiskonserter, pannkakor med nutella och män i midjeväskor är ett underbart upplägg för en rolig kväll!

Planer till helgen? Det var snack om att hyra båt, men det snacket kom väldigt sent i måndagskväll, så vi se.

Det enda som är lite bummer är att internet på hotellet ligger på ca 70kr/24h som då självklart är i ett dygn, inte 24h som jag vill. Om man då sitter 2h på kvällen är det inte värt det, även om jag mer än något vill ha Skype, msn och lite facebook-dejter på kvällarna. Men snart är det helg, sen kommer jag ju hem igen. Jag får överleva med svinhög teleräkning istället.

Jag gillar Geneve!

Ångestpanikstress

Jag kommer på mig själv sitta med panikgråten i halsen och märker hur pulsen stiger. Bara så där. På jobbet. Jag kan helt plötsligt utan förvarning känna mig matt och yr som fan, i sängen eller vid datorn eller vart som helst. Jag har suttit och googlat KBT och hypnos och fobibotningsmetoder hela morgonen och är hela tiden nära att börja gråta för bara tanken på att jag måste genomlida de här flygresorna själv gör min till ett vrak.

Det är orimligt att hålla på så här. Det är inte kul för mig eller min omgivning (Peter har lessnat rejält och säger bara "sluta tänk så mycket" även om det är helt omöjligt). När jag kommit hem och overlevt de här flygresorna, vilket statistiken gör klart för mig att jag kommer göra, ska jag ta tag i det här. Den här dumma, orationella fobin ska väck. Och jag ska lista ut var den kommer ifrån. Jag ska testa luftfartsverkets DVD-häfte-grej, funkar inte det blir det hypnos eller KBT. Funkar inte det får jag väl i alla fall höra av mig till läkaren och få lugnande i tid, det här är som sagt orimligt.


Och jag ska sluta kolla på katastrofdokumentärer med flygplansolyckor. På allvar.

Geneva

Och nu är jag förväntansfull igen. Längtar efter Geneve och hoppas på mycket skoj :)

Har haft lite kontakt med kompisar där nere och känner mig inte nervös längre. Jag har också försökt glömma läskiga flygplanskrasch-drömmarna och skiter lite i hur jag borde se ut där nere. Det är ju sommar, varmt, och jag ska på kurs. Converse funkar nog utmärkt! Om inte annat blir väl de anställda avundsjuka för att de inte kan gå runt i det...! Och jag brukar ju klara av det mesta jag försöker mig på, så kursen borde inte vara ett hinder i livet.

Jag längtar efter det här, men utan jackan och med blont hår...

Pressure

Jag brukar ha ganska mycket press på mig själv men har varit inne i period då jag bara varit nöjd med tillvaron och njutit av att det inte legat massa saker och gnagt i bakhuvudet som jag inte hade gjort klart. Nu kommer stressen, pressen, ångesten sakta tillbaka. Inte för att jag har massa "rest-saker" men för att jag nu sakta börja inse att jag inte vet vad jag gör i höst. Och för att jag inser att det snart är höst. Ångest över att kanske inte ha en inkomst, eller för att de möjliga arbeten som finns i höst är skitläskiga.

Jag som kunnat sova gott i flera veckor...nu har mardrömmarna och den dåliga sömnen återvänt.

För varmt, för stressad.

Jag har ont i magen och drömmer oroliga drömmar och kan inte sova för hjärnan går på högvarv. Jag önskar jag kunde släppa allt och bara slappna av. Det klart allt kommer gå bra, det gör ju oftast det, men mina never är inte gjorda av stål. Alls.

Jag är så trött på att tänka.

Sommar och sol och för lite sömn

Igår var jag på Gröna Lund och såg Damian Marley & Nas. Det var roligt även om det inte är musik jag egentligen lyssnar på. Innan jag började rocka så hiphopade jag ju faktiskt, så kul hade jag verkligen! Och de var verkligen GRYMMA. De had med sig en flagg-kille på scen, döpt av oss helt enkelt till Flagman. Flagman ägde! I två timmar viftade han med sin flagga utan att en enda gång släppa. Helt grymt jobbigt måste det varit! På hemvägen åkte jag över med båt till Slussen. Stockholm är ju sjukt vackert men nästan ingenting slår utsikten från Djurgården en sommarnatt.



Ikväll är det äääntligen dags för Eclipse, imorgon ska jag ut på stan med tjejerna (hur gör man, vad har man på sig, vart går man??) och till helgen blir det sova, grilla, fira födelsedag i solen och kompishäng.

Jag kan tycka det är jobbigt att man på sommaren känner sig tvungen till att göra så mycket, träffa så många, och hitta på grejer alla kvällar om vädret tillåter. Det blir väldigt mycket, men den här veckan har varit otroligt kul och kommer förhoppningsvis bara bli roligare! Sen är det ju VM-final också!!

Man får ta det här med för lite sömn, det är det värt. Solen skiner och folk ler, Stockholm är som underbarast precis nu.

♥

Torsdag :D

End of an era

I helgen jobbade jag min sista helg på varuhuset. Det är underbart och jättekonstigt. Det roligaste (och även lite överraskande) var att så många människor levde sig in hur stort det har varit för mig att säga upp mig. Sen jag bestämde mig till och med igår, den sista dagen, har kollegor, chefer, kompisar och min familj kommenterat och frågat och stöttat och varit glada. Det känns som att det varit lika "stort" för alla dem som för mig! Jag har inte varit med om en sådan uppståndelse kring att någon slutar som nu. Alla verkar lika insatta i hur dags det var för mig att sluta, hur viktigt och hur rätt det är för mig att gå vidare! (Jag antar att det speglar hur tydligt det synts och hörts hur mycket jag har vantrivts de senaste åren, och även kanske i hur dålig jag varit på att jobba). Jag kan ju vara säker på en sak och det är att jag inte tror jag någonsin kommer ha en sån fin grupp kollegor som jag haft där och jag kommer verkligen sakna dem. Utan alla fina arbetskompisar hade man aldrig pallat och det är för dem man har varit kvar. Så tror jag alla känner på varuhuset.

Så, tack för alla år. Jag har mest hatat, tjatat och gnällt men jag har ju ett enormt lager av roliga minnen och fina kompisar tack vare Åhléns. Jag kommer inte sakna jobbet eller arbetspassen men jag har haft otrolig nytta av jobbet och lärt mig massor. Jag hade aldrig kunna plugga så här länge utan helgjobbet och somrarna. Jag hade nog inte börjat plugga om det inte var motivationen att sluta som varit så stor, så länge. Det har inte varit en dålig erfarenhet utan en nyttig sådan och jag har växt massor tack vare alla år, det enda som egentligen varit fel är ju att jag inte passar i rollen som säljare. Alls.

Och jag slutade innan 10:e julen!

Det här med nerver...

Jag börjar bli nervös. Jag visste att det skulle slå till, men inte att det skulle det igårkväll. Jag är nervös över Geneve-resan även om jag verkligen vill ner. Nervös över flyget ner. Nervös över en töntig presentation jag ska göra om "me and my organisation/project". Jag har inget projekt eller organisation. De menar MSB men det här är ju det första jag gör i samband med min anställning där...

Jag är nervös över att inte ha något jobb efter augusti...ännu mer nervös över att ha ett jobb. Tanken på att åka utomlands och troligtvis göra det själv till ett läskigt land gör mig kallsvettig. Ändå har jag ju varit medveten om att det är målet jag haft ett tag nu, det är bara det att ju närmre hösten vi kommer, ju mer påtagligt blir det. Jag känner mig för liten och vilsen för att våga mig ut i världen ensam. Samtidigt är det ju otroligt spännande och jag har ett mål!

Ikväll är det John Fogerty-konsert på Grönan och det ska bli superkul. Är helt slut och tröttare än någonsin precis hela tiden, men i helgen är det mina sista arbetsdagar på Åhléns (någonsin, håll tummarna) och allt känns bara roligt. Kommer kanske en rolig blanding av kompisar ikväll, kan bli riktigt lyckat! Plus, vädret äger för tillfället!!

Dagdrömmar om bläck

Jag sitter och lyssnar på gammal rock (Joe Cocker precis nu), tänker på vad och när jag ska tatuera mig och är inte alls jätteambitiös på jobbet. Det handlar inte om låg arbetsmoral eller att jag är lat och dålig egentligen... I just really drift off precis hela tiden. Det är arbetsuppgiften som är så upprepande och monoton att jag, utan att jag vill, kommer på mig själv sitta och rita på post-its istället för i VA-kartan.

Så nu är frågan: vad blir min nästa tatuering? Och var? Jag har på allvar en lista med saker jag vill få gjorda, satsar man på de man vill ha mest eller de man vet att man kommer göra? De jag är helt hundra på är körsbärsblommor på ryggen runt den jag har nu samt en old school-svala på revbenen. Jag drar mig lite för svalan för den kommer göra så sjukt ont. I hate pain. Sen är jag precis nu inne på två-tre citat, men vet att jag inte kan tatuera in all text jag vill ha om jag inte vill se ut som ett klotterplank. I och för sig så utesluter ett citat ett annat osv. De flesta är inne på samma spår. Och en går nog att kombinera ihop med svalan. Har även en kompistatuering på g, men den är ju inte helt beroende på bara mig.

Jag har även en idé som skulle kunna vara jäkligt snygg om någon kunde rita upp den bra. Inte jag. Jag kan inte. Och jag kan inte för hela världen lista ut hur jag ska komponera ihop alla olika element i den...jobbigt.

Tja, sen har vi ju som alltid gamla Pepe, som fortfarande är min drömtatuering, men som troligtvis får förbli det, en dröm. Saknar verkligen mod och pengar för honom. Lite synd, han är ju så så fin ♥. Och de här ídéerna är inte de enda jag har. Suck.

Sen gör det ju ont också. Kanske inte blir något alls.