Klart

Då åker man till Västsahara inom 2 veckor för att jobba i ett halvår. Wehey! Och shit! Hur spännande, läskigt, roligt, jobbigt och nervigt som helst. Jag har fått det klart för mig nu av experten att det är inte ett lätt land och den marockanska militären kanske inte är helt lätta mot MINURSO, där jag ska sitta. Inte heller älskar de svenskar överdrivet. Men, nu är det ju ändå så att det är för en bra sak. "Ta med böcker." fick jag höra. Däremot ska FN-folket ha en bra sammanhållning och de är ett par hundra där nere, ca 30 stycken i Laayoune.

Ja, livets största chans? Vilken erfarenhet. Vilket grej! Kan inte påstå att jag inte är nervösast i världen, får småpanik och psykbryt om vartannat men har nog stressat så mycket innan det blev klart att jag nu börjar tycka det ska bli roligt.

Vi får väl se. Jag vet inte ens när jag ska åka. Men snart blir det. Var på den första av ett par läkarbesök idag. De tog 6 blodprov. Sex! Ja, nu är det ändå på gång. Minst sagt läskigt. Och coolt.

Broken record

That's me. Ältar och ältar, men tror ingen läser så det är väl för att sortera tankarna. Jävla Sahara.

I'm the kind of human wreckage that you love

Men det var ju som självaste fan då. Ska det vara så här svårt? Eller är det bara jag som är ett överkänsligt vrak? Jag förstår ju rent praktiskt att jag inte kommer dö om jag är hemifrån i ett halvår. Visst, jag kommer sakna Peter, familjen, kompisarna osv, men 6 månader är ju ingenting egentligen. I efterhand. Nu så här innan och när man är mitt uppe i det kanske det kan kännas lite jobbigt men jag får väl se det som en investering i mitt liv. Erfarenhet, en ekonomisk fördel och ett äventyr. Ska det vara så svårt. Det värsta som händer är att det skiter sig och jag åker hem eller att det går bra med jag har tråkigt och känner mig ensam. Det kan ju bara vara nyttigt. Nu får jag min chans att bevisa för mig själv. Jag har ingen annan att bevisa det här för, för alla andra är ju så jävla optimistiska och säkra på att jag kan. Tack alla, men varför? Nästan så jag blir irriterad, tänk om jag inte alls kan?

Det värsta just nu är att jag VET att det kommer vara okej. Eller kanske inte, men det är okej det med. Varför kan jag inte bara sluta oroa mig?!!? Igårkväll var jag ju ett hysteriskt vrak. Nu får jag ändå ta och skärpa mig, i alla fall tills det är läge för panik. I alla fall för att kunna ha trevligt hemma innan jag åker.

Ensam

För tio år sedan hade tanken på att vara utan Peter i ett halvår varit antingen ett dåligt skämt eller bara otänkbar.

Nu är det en känsla av panik och ångest men den är inte otänkbar eller orimlig. Det kan ju bara vara en positiv utveckling av mig? Att känna mig så säker på i alla fall oss och att det inte är döden att vara ifrån varandra. Nu skulle jag ju i och för sig tvinga ner honom på minst två besök och försöka tvinga ner honom när jag åker.

En annan sak är att jag nu börjag make peace med tanken att jag faktiskt kanske inom en snar framtid ska åka iväg. Även om det inte blir Västsahara, så någon annanstans. Jag har fortfarande svårt att sova och mår psykiskt och fysiskt illa av tanken, men jag är medveten om att det är något jag måste göra och skulle må bra av. Jag vill nästan åka snart så att jag slipper dra ut på det här hemska innan. Och om, OM jag gör det här på ett eller annat sätt kommer jag vara galet stolt och känna mig väldigt cool och kapabel. Till allt!

Jag kan inte sova

Eller vara vaken för jag kan inte fokusera, det är konstant panik över Västsahara i mitt huvud. Och det blir nog inte enklare? Tycker det verkligen är skitläskigt och jag drömmer om det när jag väl somnar, vaknar upp under natten och kan inte somna om för tankarna bara virvlar runt.

Hur tänkte jag nu?

Jag tror att jag har försatt mig i en jobbig situation...det känns sådär.

Nu har jag i alla fall delat med mig av min oro för MSB och om det möjliga jobbet. Det jag egentligen undrar är om just det här jobbet är läskigt och ångestladdat eller om alla jobb de erbjuder kommer vara det. Jag tror helt enkelt att allt har låtit coolt och spännande (jag menar vem vill inte resa runt och jobba med minröjning ;-) ), så jag har bara verkat intresserad och sagt "ja"till allt och tänkt att jag få deala med det jobbiga sen. Guess what? Nu är det sen.

Vad har jag gett mig in på egentligen?

Jag hoppas det hittar någon mer lämpad för just det här jobbet, så får jag deala med nästa ångest sen. Det är väl så det egentligen fungerar?

Ångest

Lätt variant av den värsta ångesten någonsin? Vet inte vart jag ska ta vägen, ingen verkar riktigt förstå. Men en sak är säker, håller det här i sig måste jag ju få hjälp?

Hihi

Känner mig nästan löjlig, är bubbligt glad på något sätt :) Kanske är det för att det är fredag och jag slipper Åhlénsjobb i helgen (och alla andra helger)? Kanske är det bara för att jag slutat oroa mig och ha ångest över sånt jag inte kan råda över?

Det känns nästan som omvänd PMS, för jag vet inte exakt varför jag är upprymd, bubblig och löjligt glad :) men mer sånt här säger jag!!

Jag tror jag vet vad jag är mest rädd för.

Och det är inte att åka till läskiga länder, det är att bli bortglömd när jag är borta.

Det är jättekul att andra blir glada över min framtida framgång

Men den är ju fortfarande framtida...jag har fortfarande kvar att bevisa att jag kan.

Även om jag inte själv vet om jag kan är det jättekul att få höra att man blivit varmt rekommenderad för dessa läskiga jobb och jättekul att andra tror man är kompetent nog! I am my own biggest critic.

Nyhet: Västra Sahara?

Jobb

Jag vet ju inte vad som händer med mitt liv om några veckor, men nu har jag sökt ett jobb. Jag kommer inte få det, och för ett år sen hade jag inte velat ha det.

Det ligger i Visby. Jag vet inte hur jag känner inför det...men det är närmre än mycket mycket annat. Och vackert är det.

:(

Två av mina vänner som var tillsammans är nu inte det. Sånt händer. Men, jag trodde på dem, på att de skulle vara tillsammans, på att de var perfekta ihop. Det värsta är att jag tror att de vill vara tillsammans men inte orkar satsa mer på det.

Man kan aldrig veta vad som händer i någon annans förhållande eller liv. Man kan bara utåt sett tolka eller tro att man vet. Man vet ju aldrig. Hur som helst visste jag att det inte var felfritt (vilket förhållande är det???), men jag trodde inte att det skulle ta slut.

Sad bunny.

Känns konstigt.

Jag är så utmattad.

Jag gick en promenad igårkväll med trevligt sällskap för jag misstänkte att om jag satt mig ner hade jag inte kunnat resa på mig senare. När jag kom hem så hände just det. Efter mat så deckade jag som en klubbad säl. Blev väckt vid halv tolv, släpade in mig i sängen så gott som i sömnen. När jag skulle upp i morse gick det inte. Fick helt enkelt gilla läget och komma till jobbet en timme senare än vad jag ville, och får sitta här längre i eftermiddag. Grejen är att jag varit så här trött i flera dagar. Hade jag haft feber eller kännt mig allmänt sjuk, fine. Men jag tror jag mår bra. Lite hängig och nere, men det kan enbart bero på tröttheten.

Jag hoppas det är brist på motion eller något enkelt, för just nu känner jag mig onaturligt slut i kropp och själ. Även annars när jag är trött brukar jag ha mental energi, eller tvärtom, kunna hoppa upp och ner. Nu, ingenting.

Jag vill...

Kunna skriva ordentligt på ett tangentbord. Med alla fingrar, och snabbt. Nu kan jag enbart skriva "ordentligt" långsamt. Jag lärde mig som barn skriva rätt men har glömt hur man gör typ. Skitirriterande. Jag ska fan tvinga mig själv att skriva ordentligt nu, det är säkert effektivt när man väl kan. Det här tog för övrigt hundra år att skriva.

Trötter.

Jag är helt slut.