Ensam

För tio år sedan hade tanken på att vara utan Peter i ett halvår varit antingen ett dåligt skämt eller bara otänkbar.

Nu är det en känsla av panik och ångest men den är inte otänkbar eller orimlig. Det kan ju bara vara en positiv utveckling av mig? Att känna mig så säker på i alla fall oss och att det inte är döden att vara ifrån varandra. Nu skulle jag ju i och för sig tvinga ner honom på minst två besök och försöka tvinga ner honom när jag åker.

En annan sak är att jag nu börjag make peace med tanken att jag faktiskt kanske inom en snar framtid ska åka iväg. Även om det inte blir Västsahara, så någon annanstans. Jag har fortfarande svårt att sova och mår psykiskt och fysiskt illa av tanken, men jag är medveten om att det är något jag måste göra och skulle må bra av. Jag vill nästan åka snart så att jag slipper dra ut på det här hemska innan. Och om, OM jag gör det här på ett eller annat sätt kommer jag vara galet stolt och känna mig väldigt cool och kapabel. Till allt!