I'm the kind of human wreckage that you love

Men det var ju som självaste fan då. Ska det vara så här svårt? Eller är det bara jag som är ett överkänsligt vrak? Jag förstår ju rent praktiskt att jag inte kommer dö om jag är hemifrån i ett halvår. Visst, jag kommer sakna Peter, familjen, kompisarna osv, men 6 månader är ju ingenting egentligen. I efterhand. Nu så här innan och när man är mitt uppe i det kanske det kan kännas lite jobbigt men jag får väl se det som en investering i mitt liv. Erfarenhet, en ekonomisk fördel och ett äventyr. Ska det vara så svårt. Det värsta som händer är att det skiter sig och jag åker hem eller att det går bra med jag har tråkigt och känner mig ensam. Det kan ju bara vara nyttigt. Nu får jag min chans att bevisa för mig själv. Jag har ingen annan att bevisa det här för, för alla andra är ju så jävla optimistiska och säkra på att jag kan. Tack alla, men varför? Nästan så jag blir irriterad, tänk om jag inte alls kan?

Det värsta just nu är att jag VET att det kommer vara okej. Eller kanske inte, men det är okej det med. Varför kan jag inte bara sluta oroa mig?!!? Igårkväll var jag ju ett hysteriskt vrak. Nu får jag ändå ta och skärpa mig, i alla fall tills det är läge för panik. I alla fall för att kunna ha trevligt hemma innan jag åker.