Jag känner mig inte så himla stark. Alltså, missförstå mig rätt...jag känner mig jäkligt stark men väldigt väldigt trött. Trött på att sitta ensam. Trött på alla beslut. Livet kan vara mycket värre och jobbigare än jag har det, jag är väl medveten om det. Jag har en bra samling med människor omkring mig här nere, men jag får erkänna att jag saknar mitt support system, my comfort zone. Och det är okej tror jag. Man får vara trött. Man får känna sig ensam och icke-stark. Jag har hört från så många hemifrån att jag inte "är ensam", men visst fan känns det jobbigt varje fredag vid lunch när jag vet att jag har två och en halv dags ångest framför mig. Grejen är ju att det inte känns lättare, sådär sju-åtta månader senare...den biten har inte blivit enklare.
Det är så mycket positivt här i öknen, jag har lärt mig sjukt mycket om mig själv, det här jobbet, om att jag kan klara mig ensam, om vad som betyder något. Innan jag åkte, och var nervös så innihelvete, sa min kloka Helena "if you go, it's not something you'll regret in 50 years". Det var och är helt sant. Så jag åkte. Jag blundade för allt som skrämde mig och åkte. Det var helt rätt beslut, då. Nu när jag sitter här och inte vet in eller ut sa min kloka Helena "if you say yes to something it usually means saying no to something else, just know what you're saying no to". Jag tror inte jag vill mer. Det räcker nog nu. Om jag åker hem är det jag säger ja till arbetslöshet, ingen säkerhet och ingen lön. Men jag skulle ju även säga nej till att vara borta från dem jag älskar, de planer jag hade på att låta mig själv ta en riktig semester, andas ut, ta körkort, utsätta Peter för mer av mina tokiga beslut om ett liv i öknen, att vara ifrån my haven Snöflingan...
Stannar jag kvar är det ett ja till lön, ett ja till erfarenhet och möjligheter framöver, ja till att få spendera ytterligare några månader med de underbara jag lärt känna här, men även ett säkert ja till mer ångest, psykisk svaghet (shit vad dramatisk jag är, men vafan, jag känner mig inte så jäkla stark idag) och fysisk korruption (haha...livstilen skulle ju kunna vara bättre!).
Vilket är värt mest? Båda besluten är ju rätt på sina sätt, jag tror inte jag kan välja fel, men vilket beslut skulle jag ångra mest?
Det är så mycket positivt här i öknen, jag har lärt mig sjukt mycket om mig själv, det här jobbet, om att jag kan klara mig ensam, om vad som betyder något. Innan jag åkte, och var nervös så innihelvete, sa min kloka Helena "if you go, it's not something you'll regret in 50 years". Det var och är helt sant. Så jag åkte. Jag blundade för allt som skrämde mig och åkte. Det var helt rätt beslut, då. Nu när jag sitter här och inte vet in eller ut sa min kloka Helena "if you say yes to something it usually means saying no to something else, just know what you're saying no to". Jag tror inte jag vill mer. Det räcker nog nu. Om jag åker hem är det jag säger ja till arbetslöshet, ingen säkerhet och ingen lön. Men jag skulle ju även säga nej till att vara borta från dem jag älskar, de planer jag hade på att låta mig själv ta en riktig semester, andas ut, ta körkort, utsätta Peter för mer av mina tokiga beslut om ett liv i öknen, att vara ifrån my haven Snöflingan...
Stannar jag kvar är det ett ja till lön, ett ja till erfarenhet och möjligheter framöver, ja till att få spendera ytterligare några månader med de underbara jag lärt känna här, men även ett säkert ja till mer ångest, psykisk svaghet (shit vad dramatisk jag är, men vafan, jag känner mig inte så jäkla stark idag) och fysisk korruption (haha...livstilen skulle ju kunna vara bättre!).
Vilket är värt mest? Båda besluten är ju rätt på sina sätt, jag tror inte jag kan välja fel, men vilket beslut skulle jag ångra mest?
No comments:
Post a Comment