Jag slets med beslutet, massor. Jag sa ja till att stanna kvar. Stanna i ytterligare tre månader, men under FN-kontrakt. Erfarenhet och allt det där. Men efter att jag sa ja kunde jag inte sluta gråta. Nu är jag tydligen en drama-queen och ett känslomässigt vrak men jag kanske kunde skippat alla tårar? Hur som helst ringde jag hem för att berätta de goda nyheterna. Någonstans mellan alla snyftningar undrade både Linda och Peter om det verkligen var ett så bra beslut om jag kände så här hopplöst? Jag skärpte till mig, sen grät jag lite mer. Till slut gick jag ner till finaste Diek och sa hur det låg till.
Att stanna hade inte varit fel beslut, men att inte åka hem kändes tyvärr som fel beslut. Hur jag än skulle svara hade jag känt att någon blev besviken och ledsen. Jag vet bara inte om jag orkat (även tre korta korta månader) om det var jag som kände mig så uppgiven.
Jag har varit så inställd på att komma hem och ha min sommar, ta mitt körkort, ta en break...så fort jag ångrade mitt ja kändes det lättare. Allt. Så ja, nu kommer jag hem. Jag kommer sakna allt det positiva här, hur mycket som helst, men det känns rätt. Rättast. Mest rätt kanske det heter, men ni fattar.
Snart är Emma hemma. Jag kanske ångrar mitt beslut att inte stanna, men jag kommer aldrig ångra mitt beslut att komma hem. It's so time.
Jag vet inte om jag kommer kunna beskriva alla känslor jag gått igenom här, vet inte om någon vill lyssna, men så bra som jag mått som bäst här är känslor jag aldrig kommer glömma. Så dåligt som jag mått som sämst här är känslor jag inte vill hålla kvar vid...
Att stanna hade inte varit fel beslut, men att inte åka hem kändes tyvärr som fel beslut. Hur jag än skulle svara hade jag känt att någon blev besviken och ledsen. Jag vet bara inte om jag orkat (även tre korta korta månader) om det var jag som kände mig så uppgiven.
Jag har varit så inställd på att komma hem och ha min sommar, ta mitt körkort, ta en break...så fort jag ångrade mitt ja kändes det lättare. Allt. Så ja, nu kommer jag hem. Jag kommer sakna allt det positiva här, hur mycket som helst, men det känns rätt. Rättast. Mest rätt kanske det heter, men ni fattar.
Snart är Emma hemma. Jag kanske ångrar mitt beslut att inte stanna, men jag kommer aldrig ångra mitt beslut att komma hem. It's so time.
Jag vet inte om jag kommer kunna beskriva alla känslor jag gått igenom här, vet inte om någon vill lyssna, men så bra som jag mått som bäst här är känslor jag aldrig kommer glömma. Så dåligt som jag mått som sämst här är känslor jag inte vill hålla kvar vid...
No comments:
Post a Comment