Ja, så gick man in i väggen. Hardcore,full-on, in i en fet jävla betongvägg. Jag har haft ångest här förr och jag har mått dåligt och ensamt men det går liksom inte att jämföra. Jag satt på kontoret och med vart och varannat andetag kom tårar. I flera dagar. Det slutade med en avbokad Marocko-resa, en hembiljett och en snabbvisit i underbaraste Stockholm. Välbehövligt, småstressigt men underbart.
Nu är jag tillbaka i mitt Laayoune (efter en helt okej 12-timmars nattbussresa som var allt annat än kul men kunde ha varit många resor värre). Jag blev ifrågasatt av Marockansk polis sådär en sju på morgonen på bussen, viftade mitt FN-leg och blev sedan hämtad av Diek vid busstationen. Han släppte av mig hemma, gav mig ett par timmars sömn och hämtade upp mig igen. Jag fick en Bloody Mary och omelett till frukost av bästa chefen. Även lite jobbsnack, bra jobbsnack, men som ändå kickstartade igång min öken-ångest. Desert-blues är egentligen något man skulle kunna diagnostisera. I swear.
Jag har redan hunnit med att hänga på HQ, spela darts (och vann 2 av 3), hälsa på Borys och fått i mig lika mycket i drinkväg som på en hel vecka i Sverige. Nu var ju mitt besök iofs mer som en detox av allt gift, men bra jobbat på en halv dag...
Nu sitter jag här, trött men med internet, och ångesten slår mig i huvud, hjärta och mage som en ettrig liten (ja- vad??) och jag vet inte vad jag ska göra. Det är tusen gånger bättre idag än 10 dagar sen, men att den kommer så fort, är så påtaglig...det är fan inte helt enkelt. Livet i öknen är riktig resa, ett äventyr, men en psykisk trial. Jag kämpar. Där hemma finns ni som betyder allt för mig. Ni är helt freaking amazing och ni gör mitt liv så mycket enklare, så mycket svårare.
Ja, imorgon börjar en ny vecka, en vecka med massor av jobb, säkert massor av kul och helt garanterat massor av "försöka hålla mig vid gott mod". Men vad är livet utan svårigheter?
En sak jag ska försöka bättra mig på är det här, bloggen. Jag vet inte om någon ens läser längre, men för min egen skull kan det nog vara bra att få ner hur jag mår och känner. Det är ju en jäkla berg-och-dalbana det här. Kanske är bra att kunna se tillbaka på sen när jag är hemma på min underbara ö i Stockholm :)
Det är ju väldigt mycket kul jag måste försöka komma ihåg också, även om det är ångesten som oftast hamnar här. Det roliga behöver man inte skriva av sig på samma sätt...
Nu är jag tillbaka i mitt Laayoune (efter en helt okej 12-timmars nattbussresa som var allt annat än kul men kunde ha varit många resor värre). Jag blev ifrågasatt av Marockansk polis sådär en sju på morgonen på bussen, viftade mitt FN-leg och blev sedan hämtad av Diek vid busstationen. Han släppte av mig hemma, gav mig ett par timmars sömn och hämtade upp mig igen. Jag fick en Bloody Mary och omelett till frukost av bästa chefen. Även lite jobbsnack, bra jobbsnack, men som ändå kickstartade igång min öken-ångest. Desert-blues är egentligen något man skulle kunna diagnostisera. I swear.
Jag har redan hunnit med att hänga på HQ, spela darts (och vann 2 av 3), hälsa på Borys och fått i mig lika mycket i drinkväg som på en hel vecka i Sverige. Nu var ju mitt besök iofs mer som en detox av allt gift, men bra jobbat på en halv dag...
Nu sitter jag här, trött men med internet, och ångesten slår mig i huvud, hjärta och mage som en ettrig liten (ja- vad??) och jag vet inte vad jag ska göra. Det är tusen gånger bättre idag än 10 dagar sen, men att den kommer så fort, är så påtaglig...det är fan inte helt enkelt. Livet i öknen är riktig resa, ett äventyr, men en psykisk trial. Jag kämpar. Där hemma finns ni som betyder allt för mig. Ni är helt freaking amazing och ni gör mitt liv så mycket enklare, så mycket svårare.
Ja, imorgon börjar en ny vecka, en vecka med massor av jobb, säkert massor av kul och helt garanterat massor av "försöka hålla mig vid gott mod". Men vad är livet utan svårigheter?
En sak jag ska försöka bättra mig på är det här, bloggen. Jag vet inte om någon ens läser längre, men för min egen skull kan det nog vara bra att få ner hur jag mår och känner. Det är ju en jäkla berg-och-dalbana det här. Kanske är bra att kunna se tillbaka på sen när jag är hemma på min underbara ö i Stockholm :)
Det är ju väldigt mycket kul jag måste försöka komma ihåg också, även om det är ångesten som oftast hamnar här. Det roliga behöver man inte skriva av sig på samma sätt...
1 comment:
Hallå lilla öken-blomma!
När är det tänkt att du ska komma hem därifrån på riktigt?
Mysigt med några dagar hemma :)
Ha det bäst!
Krams, Elin
Post a Comment