Tomt

Nu har jag gått in i R&R-behov, för länge i öknen, vill ingenting utom gråta-väggen.

Allt känns jobbigt, jag är helt slut i huvudet och det känns som om det brister när som helst. Jag vet att det är sand i hjärnan som gör det, men när det här händer är verkligen ingenting kul och jag går omkring med konstant panikångest. Vill inte sitta hemma, så sitter ensam på HQ istället, mkt bättre. Eller inte alls. Ännu mer patetiskt att gå omkring med tårar i ögonen på jobbet. Snart kommer jag hem, och innan dess har jag R&R. Och alla påminner så snällt mig om att jag är så saknad och att jag snart är hemma. Jag vet det, och det hjälper lite, men varje sekund jag mår så här känns som ett år. Och det blir många långa år innan jag kommer ifrån.

Nästa fredag flyger jag upp till Casa eller tar nattbuss upp till Agadir. Jag träffar Helena i Agadir eller Marrakech, vi har inte riktigt bestämt hur vi vill göra ännu...Jag måste bort bort nu nu. Det är allt jag vet. Ont i själen och sand i skorna.

Det kommer gå över, jag kommer ju klara det, jag brukar ju själv säga till folk här att vi har tur att det värsta vi dealar med är ensamhet och boredom. Det är sant. Men nu orkar jag inte med rosa staden mer.

:( Ledsen Emo.