Sitter på flyget och har precis åkt över vad måste varit Alperna (snöig, klippig, enorm bergskedja).
De sista dagarna, precis här i slutet gick allt lite fort. Fick mitt pass tisdag eftermiddag och meddelade Geneve det och får direkt frågan "kan du ta midnattsflyget ikväll?". Så blev det inte, men det blev inte heller lördagsflighten, utan klockan 03.00 imorse steg jag upp för att hinna ut till arlanda runt 04.30, flyget gick 06.00. Jag är nu på flight nr 2 efter ett par otroligt oinspirerande timmar i Frankfurt.
Det är inte en full flight till Tripoli, men en väldigt spännande blandning på passagerare. Jag är såklart nyfiken på vad alla danskar, amerikaner, osv ska ner och göra. De undrar väl varför en ensam förvirrad tjej sitter på samma flyg som de gör.
Det är aldrig kul att åka, sista natten är ju alltid jobbigt, även om denna mest bestod av nån enstaka timmes sömn med inslag av panik. Arlanda och hej då är inte heller roligt, men när man väl är på väg är det ju massa bättre redan. Det kan ju iofs bero på mitt ångestdämpande flygknark (tacka gudarna för det).
Jag fattade inte riktigt vart jag skulle förrän i Frankfurt. Då slog det mig lite. Tripoli. Libyen. Utan kontrakt klart och no frikkin clue vem som hämtar eller hur det ser ut eller känns eller ja, jag känner mig förvirrad gällande det mesta just nu.
Har hört från de jag talat med där nere, även den svenske generalkonsuln som jag pratade med igår, att det är lugnt och känns säkert, med inslag av skjutande (mest nattetid, kommer ju verkligen känna mig som fisken UR vattnet), och småproblem med ökade rån och så, då varenda nisse springer runt med en kalashnikov. Dock hade vägspärrarna blivit färre vilket tydde på att de hade fått mer kontroll över läget, tolkade han det som.
Jag tror att det kommer bli spännande, bra, och förhoppningsvis väldigt roligt. Det är ju en kort tid, och stället verkar ju snäppet (och inte bara snäppet) bättre än Laayoune, mitt köra ökenhem. Det är ju en riktig storstad med fungerande (?) infrastruktur. Skillnaden blir väl att man inte knyter an samma kontakter som jag hade i Laayoune med den korta tiden.
Folk får väl ta att sålla i bloggen, jag har en misstanke om att det blir många långa och rätt ointressanta inlägg, då jag måste samtala av mig. När jag samtalar med en skärm blir det sällan sådär jättekul som vissa andra får till det med ord.
Sådärja, nu kom maten. Undrar vilka delikatesser det bjuds på här. (Ska jag fota och göra det till en riktig reseblogg?) För övrigt borde man putsa flygplansfönster mellan varje flygning så man kan fota igenom dem utan att det ser ut som att man fotar genom en flygruta. (För DÅ känns det ju väldigt B.)
5 min senare har den gått ner. Lunchen alltså. Kanske ingen höjdare, men kanske inte heller så tokigt. Höll mig borta från de små genomskinliga räkorna i "salladen", jag tror jag fotar dem i närbild...då förstår ni.
Nu flyger vi över Italien. Alltså, det här är en ren chansning från min sida, men jag tror Italien ser ut så här. Hav, stränder, arkipelag. No? Nu är det bara blått här under. Jag ser en båt. Jag lovar att jag inte har tråkigt.
Så ja ni, snart är det Libyen och jag. Undrar hur vi kommer trivas ihop. Jag känner mig o-cool och nervös, så långt ifrån MacGyver och expert on mission man kan komma. Fickkniven ligger ju till och med incheckad. Kan ju inte ens attempt to build a chopper from my tray and seat. Framförallt känner jag mig så oproffsig. Det känns inte som att en konsult som åker ner för att assistera med info management och minröjning borde kliva av ett plan i utsvängda jeans, converse och hoodie. Det känns off. (Kände mig jättevuxen när jag valde helsvarta converse, tyvärr så är de ju också ganska rejält fula.)
Mitt problem är ju att jag inte ens kan försöka lista ut vad rätt är i de här sammanhangen. Som Geneve! Mina Geneve-försök till kontorsutstyrslar ser oftast ut som jag lånat mammas kläder. Felsittande stickade koftor och fjantiga skor. Javisst, det är lite roligt också, jag ser ju så extremt fånig ut. Typ, haha, men med a pinch of tragik.
Nu får jag väl lägga ner det här inlägget, nästa lär ju iaf ha något innehåll på riktigt. Mer hav. Nästa land är väl Afrikaland? Även om Peter insisterar på att det inte är Afrika.
Önskar jag kunde avsluta med nån rolig, välskriven one-liner men tyvärr.
De sista dagarna, precis här i slutet gick allt lite fort. Fick mitt pass tisdag eftermiddag och meddelade Geneve det och får direkt frågan "kan du ta midnattsflyget ikväll?". Så blev det inte, men det blev inte heller lördagsflighten, utan klockan 03.00 imorse steg jag upp för att hinna ut till arlanda runt 04.30, flyget gick 06.00. Jag är nu på flight nr 2 efter ett par otroligt oinspirerande timmar i Frankfurt.
Det är inte en full flight till Tripoli, men en väldigt spännande blandning på passagerare. Jag är såklart nyfiken på vad alla danskar, amerikaner, osv ska ner och göra. De undrar väl varför en ensam förvirrad tjej sitter på samma flyg som de gör.
Det är aldrig kul att åka, sista natten är ju alltid jobbigt, även om denna mest bestod av nån enstaka timmes sömn med inslag av panik. Arlanda och hej då är inte heller roligt, men när man väl är på väg är det ju massa bättre redan. Det kan ju iofs bero på mitt ångestdämpande flygknark (tacka gudarna för det).
Jag fattade inte riktigt vart jag skulle förrän i Frankfurt. Då slog det mig lite. Tripoli. Libyen. Utan kontrakt klart och no frikkin clue vem som hämtar eller hur det ser ut eller känns eller ja, jag känner mig förvirrad gällande det mesta just nu.
Har hört från de jag talat med där nere, även den svenske generalkonsuln som jag pratade med igår, att det är lugnt och känns säkert, med inslag av skjutande (mest nattetid, kommer ju verkligen känna mig som fisken UR vattnet), och småproblem med ökade rån och så, då varenda nisse springer runt med en kalashnikov. Dock hade vägspärrarna blivit färre vilket tydde på att de hade fått mer kontroll över läget, tolkade han det som.
Jag tror att det kommer bli spännande, bra, och förhoppningsvis väldigt roligt. Det är ju en kort tid, och stället verkar ju snäppet (och inte bara snäppet) bättre än Laayoune, mitt köra ökenhem. Det är ju en riktig storstad med fungerande (?) infrastruktur. Skillnaden blir väl att man inte knyter an samma kontakter som jag hade i Laayoune med den korta tiden.
Folk får väl ta att sålla i bloggen, jag har en misstanke om att det blir många långa och rätt ointressanta inlägg, då jag måste samtala av mig. När jag samtalar med en skärm blir det sällan sådär jättekul som vissa andra får till det med ord.
Sådärja, nu kom maten. Undrar vilka delikatesser det bjuds på här. (Ska jag fota och göra det till en riktig reseblogg?) För övrigt borde man putsa flygplansfönster mellan varje flygning så man kan fota igenom dem utan att det ser ut som att man fotar genom en flygruta. (För DÅ känns det ju väldigt B.)
5 min senare har den gått ner. Lunchen alltså. Kanske ingen höjdare, men kanske inte heller så tokigt. Höll mig borta från de små genomskinliga räkorna i "salladen", jag tror jag fotar dem i närbild...då förstår ni.
Nu flyger vi över Italien. Alltså, det här är en ren chansning från min sida, men jag tror Italien ser ut så här. Hav, stränder, arkipelag. No? Nu är det bara blått här under. Jag ser en båt. Jag lovar att jag inte har tråkigt.
Så ja ni, snart är det Libyen och jag. Undrar hur vi kommer trivas ihop. Jag känner mig o-cool och nervös, så långt ifrån MacGyver och expert on mission man kan komma. Fickkniven ligger ju till och med incheckad. Kan ju inte ens attempt to build a chopper from my tray and seat. Framförallt känner jag mig så oproffsig. Det känns inte som att en konsult som åker ner för att assistera med info management och minröjning borde kliva av ett plan i utsvängda jeans, converse och hoodie. Det känns off. (Kände mig jättevuxen när jag valde helsvarta converse, tyvärr så är de ju också ganska rejält fula.)
Mitt problem är ju att jag inte ens kan försöka lista ut vad rätt är i de här sammanhangen. Som Geneve! Mina Geneve-försök till kontorsutstyrslar ser oftast ut som jag lånat mammas kläder. Felsittande stickade koftor och fjantiga skor. Javisst, det är lite roligt också, jag ser ju så extremt fånig ut. Typ, haha, men med a pinch of tragik.
Nu får jag väl lägga ner det här inlägget, nästa lär ju iaf ha något innehåll på riktigt. Mer hav. Nästa land är väl Afrikaland? Även om Peter insisterar på att det inte är Afrika.
Önskar jag kunde avsluta med nån rolig, välskriven one-liner men tyvärr.
No comments:
Post a Comment