Midnatt kväll ett.
Jag blev hämtad på flygplatsen av ICRCs welcome driver (lol). Direkt till kontoret, inskickad till en welcome officer (lol) som introducerade mig till hela delegationen. ICRC har delegation, UN har mission. Då har jag lärt mig det...
Iaf, ICRC bor i två stora hus mitt emot varandra, alltså kontoren. Det finns en ICRC katt. Den ska jag döpa. Jag hälsade på typ 50 pers, kommer ihåg namnet på två. Tre. Bra skit. Jag fick höra/köra på inte så roliga skämtet / kommentaren "by the time I will learn everyones name/role it'll be time to leave" mer än ett par gånger. Jag hade turen att få sitta med på deras veckomöte...jag ville inte alls somna. Sen jobbade Jenny lite, jag mailade hem och hör hur hon får samtal och hur hon säger "There's a consultant here that just arrived to help us with our information management...". That's me, bara skumt. BARA skumt.
På kvällen fick jag lämna väskor och se huset jag ska bo i. Tre våningar, säkert runt 1000kvm, utan överdrift. Helt sanslöst. Och snyggt och fräscht och marmor och massa toaletter och fyrahundra sovrum. Här bor Jenny (min chefish (chefsfisk)), en egyptisk tjej, Lydia (?), i min ålder (alltså mellan 20-35, hur ska jag veta?) och en senegalesisk tjej som egentligen inte skulle varit kvar i Libyen men fått sitt pass stulet. Woop, hur fixar man nytt pass i ett land utan ambassader? Stackarn.
Lydia är cool och rolig, jag kommer ha trevligt med henne. Hon är en sån som får mig att känna mig socialt inkompetent (hatar det, jag är ju visst kompetent) men det går nog över...när jag känner mig mindre som en fjant.
Jag och Jenny gick ut på restauang och åt, mysig, lyxig och trevlig restauang som ligger precis bredvid en gammal romersk båge. Alltså 2,000 år gammalt arch från nån -anus. Hadrianus, Trajanus, får kolla i nån bok, eller ännu bättre, tha internet. Hur som helst... cooooolt..! Efter maten tog vi en liten promenad i deras gamla stan. Helt plötsligt går en nisse med stort vapen förbi...han bar det ungefär som en annan bär en Metro-tidning på väg till pendeltåget. Vi gick vidare, och hamnade på nånting-nånting square, där vi vände och gick tillbaka till bilen. Och då pangade det, så nära att J hoppade en halvmeter i luften. Det lät så skumt att jag knappt reagerade för inte skjuts vapen där jag brukar vara? Känner mig så fjantig. Jenny var i samma hus som FN bombningarna i Libanon, men klarade sig. Jag har bara hört skott i samband med övningar förut. Fjant-emo? Men det borde ju vara normen?! Hur som helst, hela vägen tillbaka till bilen hörde vi hur det smattrade bakom oss. Fy fan. J sa att hon hade kommit till Libyen samma dag Ghadafi/Qaddafi/Gaddafi/Kadaffi/...* dog och nämnde lite sådär att, ja, den dagen trodde man det var fyverkerier lite överallt. Happy shots resulting in not so happy casualties.
Nu är jag hemma, i min säng, med Pantha (man får visst ta med sig gosedjur fast man är vuxen), och skriver det här. Utan internet. Eller fungerande mobil. Om jag inte kan lyckas fixa internet hem hit blir jag knäpp. Imorgon ska jag till hotell Radisson och hänga med wi-fi. Då läggs detta upp. Och bilder. Och säkert ytterligare ett sjukligt spännande inlägg.
Nu ska jag sova. Borde funka ok med tanke på bristen av sömn men man vet aldrig. Kan inte sova ut utifall (pga rädsla att) alla skulle lämna mig medans jag sover, vilket är osannolikt då J vet att jag inte har nyckel än. Men hur ofta beter jag mig/ tänker jag logiskt? Precis nu pangas det ute. Skitobehagligt. :(
Jag längtar hem, saknar er, Peter, längtar till Tania kommer tillbaka till Trip, och hoppas jobbet går bra. Suck. Natti. Undrar var jag la mina Sobril?
*om man bara skulle ta och kombinera alla möjligheterna med den herrns namn skulle det nästan va lättare. Gkqhaddaffi. Ish. Man kan nog få in en eller ett par till bokstäver.
Jag blev hämtad på flygplatsen av ICRCs welcome driver (lol). Direkt till kontoret, inskickad till en welcome officer (lol) som introducerade mig till hela delegationen. ICRC har delegation, UN har mission. Då har jag lärt mig det...
Iaf, ICRC bor i två stora hus mitt emot varandra, alltså kontoren. Det finns en ICRC katt. Den ska jag döpa. Jag hälsade på typ 50 pers, kommer ihåg namnet på två. Tre. Bra skit. Jag fick höra/köra på inte så roliga skämtet / kommentaren "by the time I will learn everyones name/role it'll be time to leave" mer än ett par gånger. Jag hade turen att få sitta med på deras veckomöte...jag ville inte alls somna. Sen jobbade Jenny lite, jag mailade hem och hör hur hon får samtal och hur hon säger "There's a consultant here that just arrived to help us with our information management...". That's me, bara skumt. BARA skumt.
På kvällen fick jag lämna väskor och se huset jag ska bo i. Tre våningar, säkert runt 1000kvm, utan överdrift. Helt sanslöst. Och snyggt och fräscht och marmor och massa toaletter och fyrahundra sovrum. Här bor Jenny (min chefish (chefsfisk)), en egyptisk tjej, Lydia (?), i min ålder (alltså mellan 20-35, hur ska jag veta?) och en senegalesisk tjej som egentligen inte skulle varit kvar i Libyen men fått sitt pass stulet. Woop, hur fixar man nytt pass i ett land utan ambassader? Stackarn.
Lydia är cool och rolig, jag kommer ha trevligt med henne. Hon är en sån som får mig att känna mig socialt inkompetent (hatar det, jag är ju visst kompetent) men det går nog över...när jag känner mig mindre som en fjant.
Jag och Jenny gick ut på restauang och åt, mysig, lyxig och trevlig restauang som ligger precis bredvid en gammal romersk båge. Alltså 2,000 år gammalt arch från nån -anus. Hadrianus, Trajanus, får kolla i nån bok, eller ännu bättre, tha internet. Hur som helst... cooooolt..! Efter maten tog vi en liten promenad i deras gamla stan. Helt plötsligt går en nisse med stort vapen förbi...han bar det ungefär som en annan bär en Metro-tidning på väg till pendeltåget. Vi gick vidare, och hamnade på nånting-nånting square, där vi vände och gick tillbaka till bilen. Och då pangade det, så nära att J hoppade en halvmeter i luften. Det lät så skumt att jag knappt reagerade för inte skjuts vapen där jag brukar vara? Känner mig så fjantig. Jenny var i samma hus som FN bombningarna i Libanon, men klarade sig. Jag har bara hört skott i samband med övningar förut. Fjant-emo? Men det borde ju vara normen?! Hur som helst, hela vägen tillbaka till bilen hörde vi hur det smattrade bakom oss. Fy fan. J sa att hon hade kommit till Libyen samma dag Ghadafi/Qaddafi/Gaddafi/Kadaffi/...* dog och nämnde lite sådär att, ja, den dagen trodde man det var fyverkerier lite överallt. Happy shots resulting in not so happy casualties.
Nu är jag hemma, i min säng, med Pantha (man får visst ta med sig gosedjur fast man är vuxen), och skriver det här. Utan internet. Eller fungerande mobil. Om jag inte kan lyckas fixa internet hem hit blir jag knäpp. Imorgon ska jag till hotell Radisson och hänga med wi-fi. Då läggs detta upp. Och bilder. Och säkert ytterligare ett sjukligt spännande inlägg.
Nu ska jag sova. Borde funka ok med tanke på bristen av sömn men man vet aldrig. Kan inte sova ut utifall (pga rädsla att) alla skulle lämna mig medans jag sover, vilket är osannolikt då J vet att jag inte har nyckel än. Men hur ofta beter jag mig/ tänker jag logiskt? Precis nu pangas det ute. Skitobehagligt. :(
Jag längtar hem, saknar er, Peter, längtar till Tania kommer tillbaka till Trip, och hoppas jobbet går bra. Suck. Natti. Undrar var jag la mina Sobril?
*om man bara skulle ta och kombinera alla möjligheterna med den herrns namn skulle det nästan va lättare. Gkqhaddaffi. Ish. Man kan nog få in en eller ett par till bokstäver.
No comments:
Post a Comment