Det känns okej. Alltså, det här med att inte ha internet. Det känns jättejobbigt, men ok. Det hade nog varit värre om det var som i Laayoune, där jag hade internet som knappt fungerade. Ett jäkla av-och-på fipplande på modemet. Här har jag inte internet. Punkt slut. Kommer inte ha. Känns ju skittrist med tanke på att jag hade kunnat whatsappa eller skypa så fort jag kände mig ensam, men nu får jag fokusera på att läsa, skriva, slappna av och acceptera att det inte är the end of the world att vara själv. Kanske börjar kolla på nån serie ikväll till och med. Svårast med ingen kontakt och att vara själv är att det är ju jäkligt svårt att somna. Men det kommer nog.
Imorgon börjar jobbet på riktigt. Jag hade en halvdag idag, och efter ett kort med bra möte skulle vi förbereda inför imorgon, kolla att programvaran fungerade och föra över data etc. Allt sket sig totalt. Ganska förväntat enligt mig, eftersom ingenting funkar felfritt med datorer. Hoppas det löser sig snabbt annars kan det bli en del issues, men ingenting är vårat fel, allt kan fixas med lite hjälp uppifrån. Jag hoppas jag kommer ha mycket jobb att hålla mig sysselsatt, men mest av allt hoppas jag att allt kommer funka! Rent praktiskt.
Jag känner ett lugn här som inte fanns i Laayoune, inom mig. Det beror nog till stor del av att ingen jag bor med har internet / möjlighet att ta sig runt etc. Alla är fast. Och jag är inte ensam. Det är skönare än jag kan förklara. Alla sitter på sina rum men jag är inte ensam.
Under lunchen efter "jobbet" satt jag, Jenny och Jonas ute på vår "gård" och åt i solen. Det var lugnt utanför, 27-28 grader varmt, blå himmel och palmer. Det kunde nästan varit en semesterort. Om man kan klämma in såna stunder kan det nog vara bra för själen. Vi har även ett takterrass utan insyn där man kan....SOLA! Woop woop!
On another note, Innan jag åkte träffade jag mina föräldrar. Min pappa sa något i stil med ”vilket liv man levt”. Och ja, vilket liv. Jag har ju inte gjort mycket, knappt nånting, och i de kretsar man hamnar i inom mine action är jag ju verkligen oberest. Men ändå. Vilket liv man lever. Inte hade jag kunnan tänka mig för ett par år sen att jag skulle hamna i Sahara. Eller i post-konflikt Libyen? Jag tycker det är spännande och otroligt roligt, jag trivs verkligen med det och det här korta uppdraget kom verkligen vältajmat. Jag vill ju göra det här. Jag önskar bara man kunde hitta ett bra sätt att göra det här – men inte ensam. Ta med Peter till nästa land. Det skulle ju inte alls vara jobbigt då. Stöd på plats! Jag saknar verkligen Peter, alla underbara kompisar, allergi-katterna, ja i stort sett allt, när jag inte är hemma. Man får nog leta efter nån mer hemmakär än mig. Så hur gör folk? Känner folk inte lika mkt som jag? Eller är de bättre på att inte visa det? Jag var ju inte sällan ett nervvrak i Laayoune, grät och höll på. Inte gjorde nån annan det. Inte klagade andra på långa, ensamma helger? På att internet var nere. Jag kankse bara är överkänslig. På gott och ont antar jag. Jag vill inte vänja mig vid någon form av ensamvargliv. Jag vill sakna ”de mina”.
Tania ringde mig idag från Benghazi. Hon visste inte när hon skulle tillbaka hit. ”En vecka – tio dar” lät det på telefon. Hoppas verkligen hon kommer till nästa helg och om inte minst till helgen efter. Hon sa att hon kanske blir kvar där en del men kan ta sig hit på helger i sådanafall och träffa mig. Vore skitsynd om jag spenderade 4v här utan att träffa henne. Oddsen på att hamna i samma land så här är mindre än man tror.
-Söndag-
Idag är jobbdag. Jag träffade mina roomies i köket i morse och frågade hur de sovit. Tydligen hade sovit bra med undantag för "the crazy shooting"....alltså den jag sov igenom. Känns ju bra att jag vant mig ;)
Jobbet verkar funka, I have high hopes, allt kommer gå finfint så länge inte datorn krånglar. Efter jobbet idag ska jag och Jenny ut och springa igen, känns bra att vi har en plan att röra på oss. Shawarman till lunch kanske inte var nyttigast i världen, men med tanke på begränsningarna i shoppingmöjligheter kommer man inte heller sitta hemma och moffa godis varje dag.
All in all, ganska bra.
Imorgon börjar jobbet på riktigt. Jag hade en halvdag idag, och efter ett kort med bra möte skulle vi förbereda inför imorgon, kolla att programvaran fungerade och föra över data etc. Allt sket sig totalt. Ganska förväntat enligt mig, eftersom ingenting funkar felfritt med datorer. Hoppas det löser sig snabbt annars kan det bli en del issues, men ingenting är vårat fel, allt kan fixas med lite hjälp uppifrån. Jag hoppas jag kommer ha mycket jobb att hålla mig sysselsatt, men mest av allt hoppas jag att allt kommer funka! Rent praktiskt.
Jag känner ett lugn här som inte fanns i Laayoune, inom mig. Det beror nog till stor del av att ingen jag bor med har internet / möjlighet att ta sig runt etc. Alla är fast. Och jag är inte ensam. Det är skönare än jag kan förklara. Alla sitter på sina rum men jag är inte ensam.
Under lunchen efter "jobbet" satt jag, Jenny och Jonas ute på vår "gård" och åt i solen. Det var lugnt utanför, 27-28 grader varmt, blå himmel och palmer. Det kunde nästan varit en semesterort. Om man kan klämma in såna stunder kan det nog vara bra för själen. Vi har även ett takterrass utan insyn där man kan....SOLA! Woop woop!
On another note, Innan jag åkte träffade jag mina föräldrar. Min pappa sa något i stil med ”vilket liv man levt”. Och ja, vilket liv. Jag har ju inte gjort mycket, knappt nånting, och i de kretsar man hamnar i inom mine action är jag ju verkligen oberest. Men ändå. Vilket liv man lever. Inte hade jag kunnan tänka mig för ett par år sen att jag skulle hamna i Sahara. Eller i post-konflikt Libyen? Jag tycker det är spännande och otroligt roligt, jag trivs verkligen med det och det här korta uppdraget kom verkligen vältajmat. Jag vill ju göra det här. Jag önskar bara man kunde hitta ett bra sätt att göra det här – men inte ensam. Ta med Peter till nästa land. Det skulle ju inte alls vara jobbigt då. Stöd på plats! Jag saknar verkligen Peter, alla underbara kompisar, allergi-katterna, ja i stort sett allt, när jag inte är hemma. Man får nog leta efter nån mer hemmakär än mig. Så hur gör folk? Känner folk inte lika mkt som jag? Eller är de bättre på att inte visa det? Jag var ju inte sällan ett nervvrak i Laayoune, grät och höll på. Inte gjorde nån annan det. Inte klagade andra på långa, ensamma helger? På att internet var nere. Jag kankse bara är överkänslig. På gott och ont antar jag. Jag vill inte vänja mig vid någon form av ensamvargliv. Jag vill sakna ”de mina”.
Tania ringde mig idag från Benghazi. Hon visste inte när hon skulle tillbaka hit. ”En vecka – tio dar” lät det på telefon. Hoppas verkligen hon kommer till nästa helg och om inte minst till helgen efter. Hon sa att hon kanske blir kvar där en del men kan ta sig hit på helger i sådanafall och träffa mig. Vore skitsynd om jag spenderade 4v här utan att träffa henne. Oddsen på att hamna i samma land så här är mindre än man tror.
-Söndag-
Idag är jobbdag. Jag träffade mina roomies i köket i morse och frågade hur de sovit. Tydligen hade sovit bra med undantag för "the crazy shooting"....alltså den jag sov igenom. Känns ju bra att jag vant mig ;)
Jobbet verkar funka, I have high hopes, allt kommer gå finfint så länge inte datorn krånglar. Efter jobbet idag ska jag och Jenny ut och springa igen, känns bra att vi har en plan att röra på oss. Shawarman till lunch kanske inte var nyttigast i världen, men med tanke på begränsningarna i shoppingmöjligheter kommer man inte heller sitta hemma och moffa godis varje dag.
All in all, ganska bra.
1 comment:
Resorb och dimor ftw! Har du hunnit träffa våra gäng i stan än? Kommer du att resa nåt till Bengh.? Hur går det för Jonas nu för tiden? Åh! Heja! Yey! Kraaaaam!
Post a Comment