bittersweet

Jag har ont i magen. Ont av stress tror jag. Eller kanske nåt i matväg men jag tror stress. Ingenting funkar och jag hinner inte med att det inte funkar. Jag försöker inte få småpanik men allt känns kaotiskt. Jag måste få hjälp av Geneve, men internet är urkasst och jag behöver hjälp med att trycka ut kartor men innan vi kan det måste unmas fixa papper till kartmänniskorna och det händer liksom inget. Och om en vecka är det över. Och alla här kommer på nu att de behöver massa skit och sanningen är att även om det viktigaste är att leverera en produkt kommer det inte funka här. Inte med allt. Och jag hatar att inte leverera....! Sen, stress för jag ska hem och sitta sysslolös? Eller njuta av sommaren kanske, men det känns som att jag hade behövt komma in i något ordentligt direkt för att slippa post-insats-stressen av att komma hem efter 3 månader borta. Hann inte landa efter Libyen och nu kommer jag sakna min Kongo-familj. Det ska bli skönt att komma hem till alla, men jag kommer känna att jag inte gör någon nytta. Jag har ångest. Förtidsångest. Jag vet hur jobbigt det är att ”landa”. Men, jag känner mig lite extra deppig och stressad och emotional idag så det är säkert jag som pms:ar eller nåt. Imorgon är en ny dag, då allt säkert kommer funka skitbra.

Helgen var bra, vi hade fest för MAG hos oss. Det var faktiskt jättekul, de drog hem ganska tidigt (midnatt) och jag somnade på soffan när de andra i teamet pratade. Som att vara barn all over again. Igår gick jag och Kerstin ut på marknaden, hon för att leta tyger, jag för jag inte orkade sitta hemma och vara bakis. Vi hittade inga tyger med flera trevliga djellabas och köpte sammanlagt 9 (!) klänningar. Nu måste vi sluta shoppa annars kommer vi inte kunna ta med oss allt hem. Kan säga att bumma runt i glittrig djellaba känns snäppet lyxigare än bubbelgumsrosa onepiece. Araberna har fattat dresscoden för värmen, kongoleserna går alla runt i vaxtyger och svettas väl häcken av sig.

All in all kan jag väl börja knyta ihop mina Afrika-erfarenheter och jag kommer sakna Kongo. Visst, det är ju lugnt och tryggt här i jämförelse med det andra Kongo och typ hälften av Afrika, och även om saker inte funkar är det en trevlig stämning här, bra väder, glatt folk. Det är någonting med ett så fungerande dyfunktionellt samhälle som lockar. Rena, hela, byråkratiska Sverige i all ära, men det är något speciellt med den här oorganiserade kaosen som är charmig. Som klokaste Karin sa på Skype, det är något med de här insatserna som gör att man tänker klarare och är mer in touch med verkligheten än hemma. Och det är nog sant, även om känslan ”back to reality” börjar infinna sig smått så kanske hemma är den konstiga verkligheten. Jag vet inte om någon riktigt förstår men det är inte bara att landa på Arlanda och vara tacksam för trycket i duschen eller hur ”bra” allt är, det funkar inte så. Jag kan inte förklara men jag vet att det finns folk som förstår. Mina föräldrar, till exempel. Även om man inte levt ett liv i misär i en skokartong så har man upplevt någonting väldigt speciellt. Jag är inte bara tacksam för ”hemma”, jag är så tacksam för allt det jag upplever ”borta”. Det är värt mer än någon lön man kan få. Jag blir rikare på upplevelser och kontakter, but it’s so bittersweet. Men livet ska väl vara just det…