med insatser och att träffa nya människor, roliga människor, älskvärda goda fina trevliga intelligenta människor som man ska umgås med så intensivt och så tajt med, som en riktig familj, för att sen åka hem och kanske aldrig få se dem igen? Det blir för abrupt, det känns inte hälsosamt. Och fan för att komma hem och ha det underbart och fantastiskt med alla man älskar såå mycket och ändå känna en tomhet för ingen riktigt kanske egentligen bryr sig eller fattar att man upplevt otroliga och hemska och konstiga och fantastiska saker. Och känslan av att man inte är glad nog och tacksam nog för allt för man känner en längtan till ett liv som nu nästan tagit slut. Det innebär inte att man inte älskar sitt "hemma", men vi är tillbaka nu med det hela strössla sitt hjärta som konfetti över världen-grejen.
No comments:
Post a Comment