alla dessa ambitioner

Jag har ambitionen varenda morgon att jag ska upp tidigt till jobbet, inser när jag vaknar att det istället får bli mitt mål att till kvällen gå och lägga mig i tid så jag kan komma upp tidigt - imorgon.

Jag har ambitioner att skriva massa hysteriskt roliga och smarta klippskheter på bloggen, men glömmer att den ens finns. 

Jag har ambitionen att städa, fixa, träna, laga matlådor (nyttiga och goda som fan, gärna gjorde på billiga, kalorifattiga men jädrigt krämiga ingredienser). Jag har ambitionen att hitta min egna vuxna, coola stil. Jag måste ju för fan lära mig passa in på mitt hippa hurtiga kontor (världens trevligaste människor som ger mig världens jävla ångest för jag inte springer 10km på lunchen; jag har ju inte ens lyckats pumpa cykeldäcken så jag kan cykla till jobbet). 

Jag ska lära mig allt och inget, gärna nu. Jag har ambitionen att ha ambitioner. Vill ju ha bra grejer att ta upp på mitt möte med chefen nästa vecka om hur jag vill utvecklas. Att cykla till jobbet kanske inte är något jag borde ta upp som amibition. Men vad? Jag vill bli grym, men hur? På vad? Känner mig ganska puckad och lätt autistisk när jag hela tiden har massa socialt kompetenta, snygga, roliga och sjukt smarta människor överallt omkring mig. 

Jag hade ambitionen idag att baka. Det gjorde jag. Winning! Drygt hundra små cupcakes. De är inte fruktansvärt goda, men de duger. Den ena glasyren skulle ju bli mint. Men mintaromen var ju inte grön? Och mina gröna karamellfärg hade gömt sig så då försökte jag dölja mintsmaken med citron...men jag hade ju redan glaserat ett gäng med citronsmak. Ja, då försökte jag få till en chokladvariant med sjuka mängder kakao. Gick sådär. Fick koka snabbkaffe och hälla i...resultatet är lite tveksamt men who cares? Jag bakade. (Och skippade gymmet.)

Nej, nu fan. Bloggen, kvickheter. Det kommer, jag lovar. Om inte när jag åker ut på insats igen. Vet inte ens om någon läser det här...jag hade förmodligen inte gjort det! 

Ooh, och min första jobbkonferens är avklarad utan större missöden! Det är ett woop i sig! 

en dryg månad på jobbet

Och det känns ju väldans bra! Jag har verkligen haft tur att landa det här jobbet. Drömjobb i Sverige?

 

Jag har riktigt trevliga kollegor på båda kontoren, jag trivs med mina arbetsuppgifter och jag börjar lära mig alla namn nästan. Nästan. ;)

 

Jag har hunnit med Kongo-återträffen och hunnit med att bli lite deppad efter den. Jag vill ut igen! Jag saknar insatslivet men är nöjd att vara hemma och vill ju inte åka från nya jobbet, så det känns lite kluvet. Jag vet att de flesta insatser bleknar i jämförelse med Libyen och Kongo. Jag hade otrolig tur med allt och nästa insats kanske blir hemsk, vem vet?

 

Diek har hunnit tillbaka till WS och "checkat ut" och lämnat den insatsen. Han sitter förhoppningsvis kvar i Syrien så pass länge att jag hinner åka ut och jobba med honom igen. Han lär inte jobba så många år till och jag ska göra allt jag kan för att få chansen att åka på insats med honom igen.

 

Oktober gör mig allmänt nere och smådeppig så jag ska försöka hålla modet uppe med att planera in roliga saker. Bootcamp två dagar i veckan med Anna, vill försöka komma igång med klättring samt att ha den bästa umgängeskrets i universum hjälper mot post-mission stress och höstrusk.

 

Jag har som alltid en ambition att skriva här men någonting med hemma-livet känns så platt och tomt att det inte alltid finns något av värde att säga. Jag är inte så rolig och vem vill läsa höstdepp?