Ångestpanikstress

Jag kommer på mig själv sitta med panikgråten i halsen och märker hur pulsen stiger. Bara så där. På jobbet. Jag kan helt plötsligt utan förvarning känna mig matt och yr som fan, i sängen eller vid datorn eller vart som helst. Jag har suttit och googlat KBT och hypnos och fobibotningsmetoder hela morgonen och är hela tiden nära att börja gråta för bara tanken på att jag måste genomlida de här flygresorna själv gör min till ett vrak.

Det är orimligt att hålla på så här. Det är inte kul för mig eller min omgivning (Peter har lessnat rejält och säger bara "sluta tänk så mycket" även om det är helt omöjligt). När jag kommit hem och overlevt de här flygresorna, vilket statistiken gör klart för mig att jag kommer göra, ska jag ta tag i det här. Den här dumma, orationella fobin ska väck. Och jag ska lista ut var den kommer ifrån. Jag ska testa luftfartsverkets DVD-häfte-grej, funkar inte det blir det hypnos eller KBT. Funkar inte det får jag väl i alla fall höra av mig till läkaren och få lugnande i tid, det här är som sagt orimligt.


Och jag ska sluta kolla på katastrofdokumentärer med flygplansolyckor. På allvar.

Geneva

Och nu är jag förväntansfull igen. Längtar efter Geneve och hoppas på mycket skoj :)

Har haft lite kontakt med kompisar där nere och känner mig inte nervös längre. Jag har också försökt glömma läskiga flygplanskrasch-drömmarna och skiter lite i hur jag borde se ut där nere. Det är ju sommar, varmt, och jag ska på kurs. Converse funkar nog utmärkt! Om inte annat blir väl de anställda avundsjuka för att de inte kan gå runt i det...! Och jag brukar ju klara av det mesta jag försöker mig på, så kursen borde inte vara ett hinder i livet.

Jag längtar efter det här, men utan jackan och med blont hår...

Pressure

Jag brukar ha ganska mycket press på mig själv men har varit inne i period då jag bara varit nöjd med tillvaron och njutit av att det inte legat massa saker och gnagt i bakhuvudet som jag inte hade gjort klart. Nu kommer stressen, pressen, ångesten sakta tillbaka. Inte för att jag har massa "rest-saker" men för att jag nu sakta börja inse att jag inte vet vad jag gör i höst. Och för att jag inser att det snart är höst. Ångest över att kanske inte ha en inkomst, eller för att de möjliga arbeten som finns i höst är skitläskiga.

Jag som kunnat sova gott i flera veckor...nu har mardrömmarna och den dåliga sömnen återvänt.

För varmt, för stressad.

Jag har ont i magen och drömmer oroliga drömmar och kan inte sova för hjärnan går på högvarv. Jag önskar jag kunde släppa allt och bara slappna av. Det klart allt kommer gå bra, det gör ju oftast det, men mina never är inte gjorda av stål. Alls.

Jag är så trött på att tänka.

Sommar och sol och för lite sömn

Igår var jag på Gröna Lund och såg Damian Marley & Nas. Det var roligt även om det inte är musik jag egentligen lyssnar på. Innan jag började rocka så hiphopade jag ju faktiskt, så kul hade jag verkligen! Och de var verkligen GRYMMA. De had med sig en flagg-kille på scen, döpt av oss helt enkelt till Flagman. Flagman ägde! I två timmar viftade han med sin flagga utan att en enda gång släppa. Helt grymt jobbigt måste det varit! På hemvägen åkte jag över med båt till Slussen. Stockholm är ju sjukt vackert men nästan ingenting slår utsikten från Djurgården en sommarnatt.



Ikväll är det äääntligen dags för Eclipse, imorgon ska jag ut på stan med tjejerna (hur gör man, vad har man på sig, vart går man??) och till helgen blir det sova, grilla, fira födelsedag i solen och kompishäng.

Jag kan tycka det är jobbigt att man på sommaren känner sig tvungen till att göra så mycket, träffa så många, och hitta på grejer alla kvällar om vädret tillåter. Det blir väldigt mycket, men den här veckan har varit otroligt kul och kommer förhoppningsvis bara bli roligare! Sen är det ju VM-final också!!

Man får ta det här med för lite sömn, det är det värt. Solen skiner och folk ler, Stockholm är som underbarast precis nu.

♥

Torsdag :D

End of an era

I helgen jobbade jag min sista helg på varuhuset. Det är underbart och jättekonstigt. Det roligaste (och även lite överraskande) var att så många människor levde sig in hur stort det har varit för mig att säga upp mig. Sen jag bestämde mig till och med igår, den sista dagen, har kollegor, chefer, kompisar och min familj kommenterat och frågat och stöttat och varit glada. Det känns som att det varit lika "stort" för alla dem som för mig! Jag har inte varit med om en sådan uppståndelse kring att någon slutar som nu. Alla verkar lika insatta i hur dags det var för mig att sluta, hur viktigt och hur rätt det är för mig att gå vidare! (Jag antar att det speglar hur tydligt det synts och hörts hur mycket jag har vantrivts de senaste åren, och även kanske i hur dålig jag varit på att jobba). Jag kan ju vara säker på en sak och det är att jag inte tror jag någonsin kommer ha en sån fin grupp kollegor som jag haft där och jag kommer verkligen sakna dem. Utan alla fina arbetskompisar hade man aldrig pallat och det är för dem man har varit kvar. Så tror jag alla känner på varuhuset.

Så, tack för alla år. Jag har mest hatat, tjatat och gnällt men jag har ju ett enormt lager av roliga minnen och fina kompisar tack vare Åhléns. Jag kommer inte sakna jobbet eller arbetspassen men jag har haft otrolig nytta av jobbet och lärt mig massor. Jag hade aldrig kunna plugga så här länge utan helgjobbet och somrarna. Jag hade nog inte börjat plugga om det inte var motivationen att sluta som varit så stor, så länge. Det har inte varit en dålig erfarenhet utan en nyttig sådan och jag har växt massor tack vare alla år, det enda som egentligen varit fel är ju att jag inte passar i rollen som säljare. Alls.

Och jag slutade innan 10:e julen!