Hihi

Åkte med 0615 tåget till Kristinehamn i morse. Blev mött av sådana trevliga MSB:are som åkte ut med mig till deras lagerlokaler. Fick kläder, väska, jacka, medic kit, dator, hårddisk, satellittelefon, VHF radio, osv, mm. Efter det fick jag en rundtur av alla mine action grejer de hade där, explosiva saker, icke-explosiva saker, metalldetektorer, osv. Spännande och roligt.

Efter material genomgång åkte vi vill Karlstad (via den "kända" Picasso-statyn i K-hamn) till MSBs kontor. Där fick jag genomgång med säkerhetsrådgivare som berättade att om jag blir kidnappad så har MSB, precis som FN, en avdelning som skulle hjälpa mig. Jag fick också träffa personalstödet som jag kan ringa till om jag vill gråta eller prata, en väldigt trevlig och förstående kille. Efter det fick jag en genomgång av rekryteraren där vi gick igenom försäkringar och prel. kontrakt. Slutligen träffade jag med medicinsk koordinator som berättade att de inte alls hade allt hemskt i Sahara, olikt Kongo där de har allt utom bra sjukvård. Han var den 5e i raden av läkarpersonal jag träffat den här veckan.

Innan jag gick fick jag även en genomgång i massa roliga veckorapporteringsdokument och liknande. På väg tillbaka till hotellet hittade jag ett par skinnkängor som kanske blir bra i öknen. De enda de hade på Naturkompaniet kostade 3000:- och var fruktansvärt hemska.

Nu sitter jag i mina nya MSB-kläder och kollar på tv / datorn. Ikväll blir det middag ute och förhoppningsvis ett glas vin om jag lyckas köpa utan leg. Glömde leget på MSB. Yay. Ibland är det surt att se ut som 15. Men idag känner jag mig i alla fall både vuxen och lite professionell. :)

Förberedelser

En läkare för prover, en annan för sprutor, en tredje för recept, en fjärde för diverse annat och man är så gott som frisk :)

Jag vet inte hur jag ska hinna, igår spenderade jag kvällen med Lana och Karita ute i Gamla Stan och ikväll kommer folk på middag. Jag åker med tåget 0615 imorgon till Karlstad och ska då ha packat för nästkommande vecka och för nästkommande halvår. Hur ska det gå till? Jag sitter på soffan och skriver mina listor, men kommer inte närmae att vara färdig. Jag borde ta tag i det typ nu, snart är det för sent. Om jag inte vore så sjukt trött skulle jag panika.

Klart

Då åker man till Västsahara inom 2 veckor för att jobba i ett halvår. Wehey! Och shit! Hur spännande, läskigt, roligt, jobbigt och nervigt som helst. Jag har fått det klart för mig nu av experten att det är inte ett lätt land och den marockanska militären kanske inte är helt lätta mot MINURSO, där jag ska sitta. Inte heller älskar de svenskar överdrivet. Men, nu är det ju ändå så att det är för en bra sak. "Ta med böcker." fick jag höra. Däremot ska FN-folket ha en bra sammanhållning och de är ett par hundra där nere, ca 30 stycken i Laayoune.

Ja, livets största chans? Vilken erfarenhet. Vilket grej! Kan inte påstå att jag inte är nervösast i världen, får småpanik och psykbryt om vartannat men har nog stressat så mycket innan det blev klart att jag nu börjar tycka det ska bli roligt.

Vi får väl se. Jag vet inte ens när jag ska åka. Men snart blir det. Var på den första av ett par läkarbesök idag. De tog 6 blodprov. Sex! Ja, nu är det ändå på gång. Minst sagt läskigt. Och coolt.

Broken record

That's me. Ältar och ältar, men tror ingen läser så det är väl för att sortera tankarna. Jävla Sahara.

I'm the kind of human wreckage that you love

Men det var ju som självaste fan då. Ska det vara så här svårt? Eller är det bara jag som är ett överkänsligt vrak? Jag förstår ju rent praktiskt att jag inte kommer dö om jag är hemifrån i ett halvår. Visst, jag kommer sakna Peter, familjen, kompisarna osv, men 6 månader är ju ingenting egentligen. I efterhand. Nu så här innan och när man är mitt uppe i det kanske det kan kännas lite jobbigt men jag får väl se det som en investering i mitt liv. Erfarenhet, en ekonomisk fördel och ett äventyr. Ska det vara så svårt. Det värsta som händer är att det skiter sig och jag åker hem eller att det går bra med jag har tråkigt och känner mig ensam. Det kan ju bara vara nyttigt. Nu får jag min chans att bevisa för mig själv. Jag har ingen annan att bevisa det här för, för alla andra är ju så jävla optimistiska och säkra på att jag kan. Tack alla, men varför? Nästan så jag blir irriterad, tänk om jag inte alls kan?

Det värsta just nu är att jag VET att det kommer vara okej. Eller kanske inte, men det är okej det med. Varför kan jag inte bara sluta oroa mig?!!? Igårkväll var jag ju ett hysteriskt vrak. Nu får jag ändå ta och skärpa mig, i alla fall tills det är läge för panik. I alla fall för att kunna ha trevligt hemma innan jag åker.

Ensam

För tio år sedan hade tanken på att vara utan Peter i ett halvår varit antingen ett dåligt skämt eller bara otänkbar.

Nu är det en känsla av panik och ångest men den är inte otänkbar eller orimlig. Det kan ju bara vara en positiv utveckling av mig? Att känna mig så säker på i alla fall oss och att det inte är döden att vara ifrån varandra. Nu skulle jag ju i och för sig tvinga ner honom på minst två besök och försöka tvinga ner honom när jag åker.

En annan sak är att jag nu börjag make peace med tanken att jag faktiskt kanske inom en snar framtid ska åka iväg. Även om det inte blir Västsahara, så någon annanstans. Jag har fortfarande svårt att sova och mår psykiskt och fysiskt illa av tanken, men jag är medveten om att det är något jag måste göra och skulle må bra av. Jag vill nästan åka snart så att jag slipper dra ut på det här hemska innan. Och om, OM jag gör det här på ett eller annat sätt kommer jag vara galet stolt och känna mig väldigt cool och kapabel. Till allt!

Jag kan inte sova

Eller vara vaken för jag kan inte fokusera, det är konstant panik över Västsahara i mitt huvud. Och det blir nog inte enklare? Tycker det verkligen är skitläskigt och jag drömmer om det när jag väl somnar, vaknar upp under natten och kan inte somna om för tankarna bara virvlar runt.