Dag ett. Igen.

Sov som en liten gris, tyvärr består ju inte natten av nog med timmar, men lite catch-up på min sömn blev det. Jobbet är jobb. Det är trevligt på kontoret men saknar Captain Mine Aschon. Han häckar i Brasilien i typ tre veckor till. Lucky him!

Ikväll blir det stranden. Hola-Carmen har hyrt bil, FN-bilarna ska bara stå och se fina ut på parkeringen numera, så hon + son, jag och Borys, åker iväg efter jobbet. Om det nu blir av. Annars blir det middagshäng med tjejer från jobbet, either one är ju bra, allt utom att sitta i ångestpalatset på Get-gatan.

Har fortfarande beslutsångest. Nu är frågan, som den varit förut...åka hem om 3 veckor eller stanna kvar längre. Jag vill hem, men jobbet är bra och det är en "annan erfarenhet" om jag blir kvar, FN-jobb på CV är ju bra grejer?

I Laayoune skiner solen och det är runt 25° varmt. Sol och värme är alltid trevligt men jag kan inte släppa min ångest. Man kanske borde börja gambla med alla beslut och låta en tärning avgöra allt? Jag läste aldrig ut Dice Man så jag vet ju inte hur det gick till slut...

Timmarna tickar på och jag måste ge ett svar.

Alla val i livet kan väl inte vara en lista med plus och minus-sidor?

Ett till stort beslut. Jag vet precis vad jag vill. Men ändå inte alls. Livet verkar ju vara fullt med chanser man absolut inte kan missa, så man kanske kan missa en eller två ändå? Man kan väl inte gå runt och göra listor på reasons why - reasons why not hela tiden? När ska man följa magkänslan? Eller, vad gör man när man inte har en magkänsla? När man verkligen verkligen inte vet ut eller in...

Jag tror mest jag är ute efter den där känslan av lättnad när man väl tagit ett beslut och står fast vid det. Resten löser sig ändå i längden. Man kan väl aldrig riktigt veta vad som är rätt eller fel, det kanske inte ens finns rätt eller fel, bara olika val? Problemet är väl ändå att man måste ta det där beslutet...men jag gör nog det imorgon istället.

Laayoune-psykbryt-Stockholm-Laayoune

Ja, så gick man in i väggen. Hardcore,full-on, in i en fet jävla betongvägg. Jag har haft ångest här förr och jag har mått dåligt och ensamt men det går liksom inte att jämföra. Jag satt på kontoret och med vart och varannat andetag kom tårar. I flera dagar. Det slutade med en avbokad Marocko-resa, en hembiljett och en snabbvisit i underbaraste Stockholm. Välbehövligt, småstressigt men underbart.

Nu är jag tillbaka i mitt Laayoune (efter en helt okej 12-timmars nattbussresa som var allt annat än kul men kunde ha varit många resor värre). Jag blev ifrågasatt av Marockansk polis sådär en sju på morgonen på bussen, viftade mitt FN-leg och blev sedan hämtad av Diek vid busstationen. Han släppte av mig hemma, gav mig ett par timmars sömn och hämtade upp mig igen. Jag fick en Bloody Mary och omelett till frukost av bästa chefen. Även lite jobbsnack, bra jobbsnack, men som ändå kickstartade igång min öken-ångest. Desert-blues är egentligen något man skulle kunna diagnostisera. I swear.

Jag har redan hunnit med att hänga på HQ, spela darts (och vann 2 av 3), hälsa på Borys och fått i mig lika mycket i drinkväg som på en hel vecka i Sverige. Nu var ju mitt besök iofs mer som en detox av allt gift, men bra jobbat på en halv dag...

Nu sitter jag här, trött men med internet, och ångesten slår mig i huvud, hjärta och mage som en ettrig liten (ja- vad??) och jag vet inte vad jag ska göra. Det är tusen gånger bättre idag än 10 dagar sen, men att den kommer så fort, är så påtaglig...det är fan inte helt enkelt. Livet i öknen är riktig resa, ett äventyr, men en psykisk trial. Jag kämpar. Där hemma finns ni som betyder allt för mig. Ni är helt freaking amazing och ni gör mitt liv så mycket enklare, så mycket svårare.

Ja, imorgon börjar en ny vecka, en vecka med massor av jobb, säkert massor av kul och helt garanterat massor av "försöka hålla mig vid gott mod". Men vad är livet utan svårigheter?


En sak jag ska försöka bättra mig på är det här, bloggen. Jag vet inte om någon ens läser längre, men för min egen skull kan det nog vara bra att få ner hur jag mår och känner. Det är ju en jäkla berg-och-dalbana det här. Kanske är bra att kunna se tillbaka på sen när jag är hemma på min underbara ö i Stockholm :)

Det är ju väldigt mycket kul jag måste försöka komma ihåg också, även om det är ångesten som oftast hamnar här. Det roliga behöver man inte skriva av sig på samma sätt...

Tomt

Nu har jag gått in i R&R-behov, för länge i öknen, vill ingenting utom gråta-väggen.

Allt känns jobbigt, jag är helt slut i huvudet och det känns som om det brister när som helst. Jag vet att det är sand i hjärnan som gör det, men när det här händer är verkligen ingenting kul och jag går omkring med konstant panikångest. Vill inte sitta hemma, så sitter ensam på HQ istället, mkt bättre. Eller inte alls. Ännu mer patetiskt att gå omkring med tårar i ögonen på jobbet. Snart kommer jag hem, och innan dess har jag R&R. Och alla påminner så snällt mig om att jag är så saknad och att jag snart är hemma. Jag vet det, och det hjälper lite, men varje sekund jag mår så här känns som ett år. Och det blir många långa år innan jag kommer ifrån.

Nästa fredag flyger jag upp till Casa eller tar nattbuss upp till Agadir. Jag träffar Helena i Agadir eller Marrakech, vi har inte riktigt bestämt hur vi vill göra ännu...Jag måste bort bort nu nu. Det är allt jag vet. Ont i själen och sand i skorna.

Det kommer gå över, jag kommer ju klara det, jag brukar ju själv säga till folk här att vi har tur att det värsta vi dealar med är ensamhet och boredom. Det är sant. Men nu orkar jag inte med rosa staden mer.

:( Ledsen Emo.

it's time

Jag är dålig på det här med blogg. Jag gör allt för att sysselsätta mig och slippa ensamheten och då hinner jag ju inte med coolaste bloggen ever. Suck.

Det finns inte mkt att skriva om, samtidigt finns det säkert hundra saker att skriva om. I fredags fick jag psykbryt, saknade allt och alla, deppade ihop över missad MCR konsert...bästa Helena H piggade upp en snorig, gråtig mig på Skype. Lördagen gick bättre, efter ett psykbryt (version mindre) inför Borys och en halvlyckad sardin-bbq på jobbet fixade jag och Mike fire-wood och dylikt för kvällens mycket mer lyckade Supermoon BBQ bland sanddynerna utanför stan. Det kom ca 15 pers till BBQn och alla hade det bra.

Tja, vad mer? Kattmamma Lola på jobbet föder snart kull 3 (på ett år). Hmm. Det är varmare igen. Vi hade sandstorm i söndags. Vi har fixat coola mine action tröjor. Tja, that's it. I suck.

Dålig på att uppdatera

Jag skriver ju inte mkt längre. Vet inte varför.

Jag skulle egentligen kommit hem idag men har fått mitt kontrakt förlängt ett par dagar, nya hemresedatumet är 23e. Sen får vi se om jag får ytterligare förlängt till maj eller inte.

Jag deltog i en darts-tävling och tog mig till semi...det var ingen som förväntade sig det kan jag säga! Nu ska jag bli dart-champ :P Annars är allt som vanligt här. Varvar öl-drickandet med film-tittande med tidiga kvällar och tidiga morgnar. Det enda som ändrats är att tv-kanalerna visar hemskheter i Japan istället för Libyen.

Idag ska en medarbetare ha grillfest på sitt tak, förhoppningsvis blir det en kul dag. Alla roliga bjudna och vädret är bättre än det varit på en vecka.

Jag ska leta upp min skriva-inspiration...

Tifariti

Jag kom nyss (typ) hem från en skitkul helg i öknen. Jag är på nivån att allt nytt är kul, dvs. ökenbilresa 10h - kul, köra snabbt i Land Rover - kul, vira in huvudet i massa sjal som en nomad - kul, team site i öknen - kul, osv osv. I alla fall hände alldeles för mycket kul att berätta om, då det egentligen inte är så intressant och kul för andra, men en "kort" sammanfattning...

Vi åkte från Laayoune vid 05.00 på lördag morgonen, i två bilar (jag och Diek i en, Borys och Gine i en annan), genom den värsta dimma jag varit med om. Vi kom fram till Smara vid halv åtta, åkte iväg med eskort från två andra FN-patruller genom bermen, mötte upp med nästa eskort som tog oss till team site Mehaires. Där åt jag den godaste kyckling någonsin everrr! Från Mehaires fick vi samma eskort med oss till Tifariti, dit vi kom fram någon gång på eftermiddagen. Efter ca 4h sömn trodde jag att jag skulle sova hela resan, men icke. Att bila genom öknen är apakul!! Såg åsnor, kameler, getter, skumma pumpor, sand....massor med sand. Öknen skiftar så fort från platt och gul, till stenig och svart, till röd till blå till jag vet inte vad. I love it.

Söndag var vi och såg firande och tjohej för SADR, träffade på unga svenskar tjejer från Jakobsbergs Folkhögskola. Otippat att träffa på unga svenskar mitt i ingenstans men det hade kommit massor med utländska journalister och Polisario-supportrar. Vi åkte inte för att delta i något sådant, utan bara på min-monitoring, vilket var på måndagen.

Söndag kväll hade vi grillfest med Land Mine Action på deras bas, åt massa grillad kamel och drack sunkigt vin. I öknen är det en lyckad kväll!! Måndag morgon åkte vi iväg för att kolla på ett, eller rättare sagt två, stora BOOMs vilket var sjukt kul. Diek och LMA-Karl (Chief of Ops för röjningen på öst-sidan) höll tal, SADRs president höll tal, osv. Smällarna var för kul!! Jag vill spränga saker! I like!

Måndagkväll hade vi välkomsfest för två nya UNMOs på Tifaritis team site. De fick göra massa initiation-grejs och sen satt vi och drack och pratade. Tidigt i morse började vi den (inte alls lika roliga) bilresan hem. Även om den var tradigare och långsammare fanns det ju hödpunkter...som när en karavan med +50 kameler travade ut över vägen eller när vi randomly hittade en RPG som låg 50cm från våra biltracks. Det kanske inte är en höjdpunkt i sig, mest tragiskt, men att få se sånt här irl är spännande och nytt.

För övrigt är team sitesen ute i öknen mycket trevligare än Tindouf, även om man bor i kontainrar. Mycket trevligare!! Vi tog mer än 1,000 bilder på resan (varav en hel del råkar vara på hundar i solnedgången, ja, tack vare mig) men Ginevra har alla på sin dator så jag lägger upp imorgon. It will be awesome.

Wey, jag är trött men nöjd efter min öken-helg! :)