true love

I love the internet. I love skype. I love facebook, whatsapp, smartphones. I do. I love them with a passion!! And I'm not ashamed to pledge undying gratitude towards a working wi-fi. I love it more than mashed potatoes and wine. I love it more than ice cream, more than the sun. It's true love. 

Utan internet skulle jag gå under. Inte hemma, jag skulle vara hysterisk en stund sen komma över det. Men här, när man är avskärmad från alla där hemma och inte kan njuta av drinkar på stranden som på en semester, här skulle man gå under. Tror jag i alla fall. Jag vill inte testa...

men vad är det här?

Jag har ju varit helokej hela tiden här. Men pang, nu idag, hände nåt. Hela dagen har varit skum. Det är för tyst ute och nåt känns fel. Lidia stack till Benghazi imorse. Vädret är konstigt. Kontoret är tomt. Jag är inte effektiv och jag känner mig deppig. Hemlängtan, wtf? Är stressad och nervig, hela jag känns fan off. Hoppas verkligen imorgon är bättre. Längtar inte precis hem efter tomt hus heller. Men Sushi är ju där. 

Saknar hemma, saknar till och med Laayoune även om jag absolut mår bättre här. Men en del av sitt hjärta...

Ska rycka upp mig nu. Stressar nog på grund av osäkerheten med jobb, ska jag hem, ska jag ut? Det är nog ingen idé att sitta och ha ångest över det. Jag vet inte och innan jag vet mer får det förbli så.

Men. Idag hade varit en perfekt dag att komma hem och ta ett glas vin och mysa i sparkdräkten framför en film med sina fina hemma. Katter och Peter, sånt bra. Ten days to go. Ingenting alltså!

changes

But some things will never change. Like the fact that my Mine Action Team in Laayoune was the best team ever. Even if we are all spread out now.....

Mine action in action! ♥

morrn morrn

I natt vaknade jag av att det sköts hejvilt. Tydligen happy shooting för någon gifte sig. Tack för den, vaknade tröttare än när jag la mig! Men jaja, det är väl sånt som är vanligt här och ovanligt hemma helt enkelt. Bättre det än att de skjuter för att någon är sur.

Igår hade jag en minst sagt tråkig men händelserik dag. Eller spännande men ohändelserik kanske! Vi får se hur det går under dagen men har jag tur så har jag fått ett jobb hemma i Sverige. Har jag inte den turen så har jag bestämt mig för att säga ja till en annan utlandstjänst, men för MSB. Nu kanske det blir så att jag inte får den heller, jag har inte direkt stressat med att svara. Den skulle bara vara kort också, till mitten på juni, och jag vill verkligen säga ja! Samtidigt vill jag ju absolut mest av allt få ett jobb hemma!! Håll tummar att någonting löser sig under dagen.

Jag har alltid tyckt att framtiden känns ok, inte stressat mycket över den. Jag försöker vara realist men har en starkt tro att allt löser sig med tiden. Ja, det klart att det har varit omotiverande och deppigt att gå arbetslös under höst/vinter men jag vet ju att allt löser sig  nån gång. Förhoppningsvis sooner than later, men någon gång. Största problemet med att gå sysslolös samtidigt som man har en kompetens är att ens ego får sig en liten smärre törn. Man känner sig till slut ovärd och useless och det är verkligen inte kul...

Hur som helst, igårkväll fick jag nån form av framtidspanik! Haha, från ingenstans kändes det läskigt att kanske få jobb hemma, på samma sätt jag känt inför utlandsjobb. Och tanken på att "missa" ett utlandsjobb blev minst lika läskig som att "missa" ett jobb hemma. Självklart när det kommer till kritan är min första prioritet att hitta fast jobb hemma, ett kort uppdrag utomlands kan ju inte tävla med att få vara i underbara Stockholm med familj och vänner. Men jag är förvirrad, gaahaha. Låter ju skitfjantigt! Och jag är väl alltid förvirrad egentligen? Om det inte är det här är det nåt annat. Borde vara van vid det här laget.

Jaja, vad som än händer blir ju allt bra, om inte nu så sen! Utlandet finns alltid kvar. Hemma också om man har tur.

satan i gatan

Min rygg tar kål på mig. Jag antar att brist på motion/dålig säng/dålig arbetsposition är anledning bakom mitt ryggont. En annan bov i dramat är nog förfan Landcruiser-åbäkena som alla humanitära organisationer insisterar på att köra runt med. Ja, de är säkert grymma bilar både i djungel och öken, problemet är ju att det känns som att man åker i djungel eller öken även om man kör i stan! Mina 300 m till jobbet på asfalt känns ungefär såhär...

deppigt

Jag sitter och lägger in casualty data in en databas. Det är deprimerande, bara massa ungar som leker med konstiga saker som sen spränger bort deras händer eller ben. Fy fan. 

Jag vill typ inte att tiden ska gå, för då  måste jag ju bestämma mig om jag ska åka vidare efter Libyen eller komma hem och stanna. Och jag vill ut, men jag vill hem. Och vill man dela på sig så är det svårt att ta ett beslut. Nä, jag är trött. Orkar inte tänka. Ute skiner solen och katten hemma är söt. Jag sitter på kontoret och underhålls av Petters extremroliga uttryck på allt. Sportluvor hit och kukars julafton dit. 

Jag är så trött. Och lite trött på att det ska vara krig hela tiden överallt. Låter som en trädkramare, but why can't we all just get along? Seriöst.

trött hela tiden

Vill sova hela tiden. Ont i huvudet hela tiden. Blä. Och ändå sover jag bra och sånt...kan bristen på arbete under hösten/vintern göra att ett kontorsjobb i 2v kör slut på mig, och om så är fallet, hur patetiskt?