roligast hittills...

Sylmich, han som är "min" tolk, han har en radio. En sån där VHF radio som alla på insats springer runt med. Dom andra tolkarna hade tydligen blivit lite putt på att han hade fått radio men inte dom...nu är det ju så att han inte alls fått en radio. Han har en atrapp-radio, en liten fin fejk radio, som hänger från bältet. Han är jättestolt över den och hymlar inte alls med att den inte är äkta. 

Det tycker jag är roligt. 

6 veckor kvar



Och jag börjar undra lite hur mycket jobb det kommer vara? Jag har ju sjukt mycket nu, men plöjde igenom en enorm hög igår och hoppas klara av en stor del idag, så när all backload av jobb är klart så kommer det bli ganska tunt med arbete. "Dagens jobb" blev klart på en kvart. Det är ju förra månadens arbete som tar tid...

Här är en liten snabb bild på kontoret i morse innan sjuhundrafemtio pers dök upp och började surra. Inte mycket kontor, men fina plastmattor har vi. Till slut framåt en 10-11 blev det omöjligt att jobba, de drog igång nån galet högljudd generator efter ett elavbrott och för mycket folk och prat gjorde att MSB teamet åkte hem för att jobba i lugn och ro. Nu sitter jag hemma och ska plöja på.

 

Ikväll kommer Stig och Kerstin och imorgon har vi bjudit in UNMAS folk och en kvinna som jobbar för Small Arms Survey i Geneve på lite "socialising" hos oss. Det innebär väl att folk kommer sitta och dricka öl/vin och snack trams. Mycket annat finns ju inte att pyssla med. Det blir nog trevligt i alla fall.

 

Nej, nu jobb. Sen ikväll ska det hoppas hopprep! Gissa om jag har ont i vaderna sen sist!

vet ni vad det värsta är?

Man får träffa så mycket trevligt folk!! Sen finns det vissa tveksamma personer man kommer i kontakt med också såklart, men överlag kommer man väl bara ihåg de braiga. Just nu har jag verkligen inte knytit an någon eller några speciellt mycket, men det kommer väl det med. Är redan nu lite putt på att Karin (roomie) ska åka om några dagar...grejen är ju den att det är sorgligt på något sätt att man träffar så många fina människor i livet (och då har jag ju inte kommit så långt i livet än) och att man inte får behålla alla gör mig lite ledsen, om än i förtid nu. 

 

Jag saknar ju alltid hemma och er alla. Grejen är ju att det läggs på folk hela tiden. Västsahara var ett helt år sen och det är först nu jag kan helt börja släppa och inte sakna det. Nu saknar jag Libyen och Lidia. Och vart man än reser i världen eller livet lär det här bli ett konstant exponentiellt problem. Lyxproblem kanske, träffar för mycket bra folk. Men det är lite  bittersweet tycker jag.

 

 

finns det nåt störigare än en långsam dator?

Till och med min pappa klagade sist när jag hälsade på att deras dator var för seg och han är själv rätt så seg! Nej, fyfan för långsamma datorer. Idag spenderade jag en TIMME med att göra en karta med en liten sketen prick på....programmet är för tungt, kartan är för stor (så jag klickade ur lagret så det skulle gå snabbare men neeej) och allt bara drev mig mot vansinne!!!!!!!!

 

Sen ringde det hemifrån och meddelades att jag fått jobb där hemma. Tror jag, mer kryptiska än tydliga, men ett "vi vill gärna gå vidare (från intervju tre?), skicka löneanspråk så skickar vi info om friskvård (jaha, tack haha) och så" måste kanske betyda att jag fått det? Inte vet jag vart de går vidare annars. Jag vågar liksom inte riktigt hoppas på att jag fått jobbet förrän någon säger det rakt ut! Men har ju ett startdatum.

 

Annars rullar allt på. Högen med jobb blir nästan inte alls mindre, men det måste den bli. Tydligen kommer Halil (IMSMA support från Geneve) hit imorgon i en vecka. Grymt! Inte för jag egentligen fattat varför de ens har programmet här nere men support är bra och då kanske man kan klura ut en effektiv lösning på alla rapporter som ligger sen en månad. Har blivit erbjuden hjälp av bossen i form av någon som hjälper mig, i dagsläget vet jag inte om det är värt tiden att lära upp någon och förlora den tiden till det ja gör men det är väl sånt som jag hoppas löser sig med Halil på plats!

 

Ikväll ska jag fortsätta på min tortyr med att hoppa hopprep utomhus. Även om jag bara pallar en kvart, tjugo minuter är det säkert bättre än ingenting. Nu ska jag återgå till jobb, en liten stund i alla fall.

 

Tror för övrigt bara jag fått ett myggbett hittills. Typ på riktigt.

impact zone

Hur har min första dag på jobbet varit då? Organiserad kaos kanske man kan kalla det. Jag dyker upp på kontoret med mitt team (som inte alls jobbar med mig egentligen) och hälsar på han som är ops chef och han som har hand om allt här. Ops chefen är en gammal militärpolare till Diek och han som är in charge of the whole karusell är en brit som egentligen är stationerad i Cote d'Ivoire. Både är trevliga och tyckte väl småsynd om mig när de pekade på den enorma hög med rapporter jag ska ta tag i. Vi snackar hundratals, kanske uppåt tusen. Woop!

 

Kontoret är ett rum på bottenvåningen på ett militärhus av nåt slag som ligge i utkanten av impact zone. Resten av huset är urblåst men vi delar alla på ett stort rum. Med vi alla så kan jag ärligt talat inte ens säga vilka de är. Handicap International, FN, Mine Advisory Group, MSB, och flertalet snubbar i militärutstyrsel osv. Vad folk gör kan jag inte heller svara på. Jag körde väl igång med min datainmatning direkt, inget sådär sjukt spännande att berätta om det. IMSMA är IMSMA.

 

Vid lunch åkte vi iväg och växlade pengar, köpte mat, fixade och trixade lite, sen åkte jag tillbaka till kontoret medans Karin åkte på medic möte. Resten jobbade hemifrån "vårt kontor" i esternas lägenhet. Lite lugnare där. På väg hem åkte jag en vända med Karin och hennes tolk Alphons till impact zonen. Jag har bara sett på youtube och hört hur det ska se ut där men inte riktigt fattat exakt hur förstört det är. Alltså, snacka krigszon möter naturkatastrof. Själva ground zero är helt platt. Man kan knappt förstå vilken smäll (eller det var ju flera, 3-4 st) det var. Officiellt är det 200 döda men det finns en anledning till att det är en så låg siffra men politiskt snack är ointressant. Vi kan ju iaf konstatera att jag håller med Karin. Villken siffra de än slänger ur sig tar man gånger tio. Minst. En kyrka som låg granne med depån var fullsatt vid smällen och är nu ett husskelett. Ingen har ännu lyckat ta sig in för att börja röja ground zero än för det är för farligt fortfarande, ingen som röjt bort allt som kan säga pang, eller allt skrot som ligger i vägen. Vägarna är rensade så man kan gå runt inne i området men alla hus och en skola som ligger där inne är tokförstörda och man kan ju tippa på att handgranater, annat skrot, husdelar och folk ligger där inne lite hipp som happ. Karin säger, "Idag luktar det mer lik än på länge"...och jag tackar gudarna att jag inte kan identifiera en sån lukt. Nog om hemskheterna.

 

Jag vet inte hur mkt bilder man ska lägga upp men här får ni i alla fall en liten bild av hur det ser ut. Träden har, oförklarligt nog, överlevt! (För övrigt charmade Kongos internet mig rejält dag ett och två för att sen få mig att slita i  håret dag tre...de här uppladdade bilderna innebar blod, svett och tårar för min del. Uppskatta!)

 

In mot ground zero.

Kyrkan bredvid depå ett.

En skola som är helt förstörd.

Skolan.

 

långt borta

och här ser man inga stjärnor så inte ens "samma himmel"-grejen funkar. Men det är faktiskt helt okej att vara långt borta. Alltså, saknar såklart, lite ensamt och allt det där men det funkar. Jag vet att jag ska hitta jobb hemma och köra hela hemma grejen efter det här (don't get me wrong, absolut nåt jag vill) men sitter samtidigt och smådrömmer om nya uppdrag i Syrien med bästa Diek. Nu kanske just det aldrig kommer hända, men ni fattar. Insatslivet lockar. Vore ju grymt om ni alla hängde på så man slapp det tråkiga (att lämna alla hemma och vara ensam). 

Imorgon ska jag ta tag i allt. På nåt sätt ska jag ordna upp det som skall ordnas, briljera på det som går att briljera på, fixa kartor som ingen annan etc ;) Jag har en plan, (jag ska ta över världen mohahah), det här ska bli min bästa insats to date. Jupp. A plan! 

Det mesta jag skriver här är ramblings om samma grejer, sällan nåt intressant eller smart, men det är nåt socialt (hur bakvänt?) med att få skriva lite. Imorgon hoppas jag komma med nåt helt galet spännande eller sådär wow-intelligent. Eller åtminstone roligt? 

Nu ska jag läsa Hungerspelen. 

♥

Brazzaville

Så var man framme i Afrikat. Jag skrev ett långt inlägg på vägen ner men är för lat att plocka upp min dator. Hur som helst är jag hittills vid liv och så vitt jag vet utan malaria, maskar eller magsjuka!

 

Resan har gått bra, slösade bort en sömnlös natt i en mycket mjuk och underbar hotellsäng som inte alls uppskattades i min ångest av att kanske missa flyg, krascha, och insikten i att jag var på väg till Afrika by my lonesome. Flygningen spenderades sovandes med inslag an panikuppvaknanden då turbulensen slog till. Timvis. Minst.

 

Blev hämtad på flygplatsen och skjutsad hem där jag packade upp kläder och satte upp mitt fina myggtält på sängen. I'm camping! Inomhus! Efter det blev det chill i lägenheten under där de två MSB EOD-killarna bor. Båda från Estland, mycket trevliga. Sen har vi Curt och Karin, två svenskar från MSB, den ena (Karin) är min roomie i en vecka till. 

 

Här är en liten bild på min utsikt. Överlag är boendet bra, tydligen kämpar man med strömavbrott dagligen men hittills har både internet och el fungerat. Imorgon blir det jobbdag ett och jag lär få en chock av arbetsbördan kan jag tänka mig. Men men. Han som är min chef på FN-sidan är gammal kompis med Diek (också sydafrikan) och Diek har lovat komma hit och ha ett snack med honom om han inte är snäll mot mig. Diek's got my back!